Vi alla har sett videorna. Tusentals höns och kycklingar inklämda på några få kvadratmeter, och grisar som inte kan vända sig om på grund av trängseln i stiorna. Överallt på sociala medier skriker och stångas veganer, vegetarianer och aktivister för de stackars djurens rättigheter. Missförstå mig inte, jag tycker att det är väldigt bra, men i kampen för djurs rättigheter glöms vissa arter och släkten helt enkelt bort. De är tydligen inte lika viktiga som de söta djuren på Sveriges bondgårdar. De är tydligen för skräckinjagande för den vanliga människan. Ett av dessa släkten är hajarna. 

Premiären av filmen Hajen 1975 var startskottet för vår avsky mot hajar. Sedan dess har film efter film målat upp hajen som ett människoätande monster och förstärkt våra fördomar, särskilt de om arten vithaj. Redan från barnsben får vi lära oss att vi ska akta oss för hajar; i våra oskyldiga lekar i badet ska vi alltid räddas från den otäcka hajen som kommer för att sluka oss hela. Hur än dessa missuppfattningar fäst sig hos folk är de just det – missuppfattningar.  

Sanningen är att hajar inte alls är människoätande monster. Visst finns det ett antal fall av människor som dött i samband med en hajattack, men det är inte ens nära det antal människor som dör i sitt eget hem varje år. Enligt National Geographic är risken 1 på 3,7 miljoner att du blir dödad av en haj under din livstid, medan risken för att dö i influensan under den perioden är 1 på 63. 

En av anledningarna till att risken att dö av en hajattack är så liten är att när hajar biter oss är de inte ute efter att döda. Hade de varit det hade säkerligen alla de som blivit bitna dött. Faktum är att de är osäkra på om vi är mat eller inte. Hajars föda består till stor del av fisk, men större arter, som vithajen, äter även sälar och mindre hajar. När hajen jagar försöker den lokalisera en ensam, sårbar säl som kommit bort från flocken och skulle det då hända att de ser en människa flyta vid ytan är det svårt att veta om det är mat eller inte. Det enda sättet att ta reda på det är att smaka – och därför blir folk bitna. Så fort de smakat på oss och insett att det inte var gott, avslutar de sin attack. De vill inte skada oss, de vill inte ens ha med oss att göra.

I själva verket är det ju faktiskt vi som är deras fiender, inte tvärtom. I en studie från 2013 utförd av forskare på bland annat Great Lakes Institute for Environmental Research (University of Windsor) uppskattas cirka 100 miljoner hajar dödas av människor varje år, och det beräknas fortfarande ligga runt samma nivå. Samtidigt dödades endast fem personer av hajar år 2017. 

Förutom att antalet hajar som dör är förkastligt för alla havens ekosystem är även slakten av dem brutal. Praxisen är att skära av de värdefulla fenorna och kasta tillbaka kroppen i vattnet, där hajen sakta kvävs samtidigt som den sjunker till botten eftersom den behöver simma för att andas. Det är som att skära av benen på en hund och låta den sakta förblöda på marken samtidigt som den svälter. Det är inte ens bara de “farligaste” hajarna vi dödar, vi har till och med börjat ge oss på valhajen, som inte har några tänder utan endast äter plankton. Ändå uppmärksammas detta fenomen knappt i vardagliga konversationer på samma sätt som de filmer på grisar och kycklingar som trängs.  

Den största anledningen till varför vi dödar så många hajar årligen och varför just fenorna är så värdefulla är på grund av kinesisk kultur och tradition. Maträtten hajfenssoppa har i Kina länge varit en statussymbol och serveras ofta på bröllopsmiddagar och liknande tillställningar. Självklart är det inte bara kineser som bidrar till problemet – i SIFO:s undersökning från 2017 svarade 3 procent av de deltagande att de hade ätit eller smakat hajfenssoppa i Sverige – men den största omsättningen av handeln sker i Asien. Nämnvärt är dock att många kinesiska par har börjat välja bort hajfenssoppa till bröllopsmiddagen. Dessutom serveras den heller inte längre på statliga banketter; ett tecken på den förändrade mentaliteten till hajar världen över. 

Hajfening är alltså bara ännu ett av alla bevis på att vi människor tar det vi inte behöver och skiter i allt annat. Vi tar det vill ha och tänker inte på hur det kommer påverka resten av jordens djuriska invånare. Vi tänker inte ens på hur det kommer att påverka oss själva och då kan vi nog lugnt konstatera att hajar inte är farliga människoätande djur, utan det är vi människor som är farliga, hajätande, självdestruktiva idioter.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum