I ett debattinlägg om könsroller skriver Erika Apéll att det långsiktiga målet bör vara att dessa ska elimineras helt. Inlägget innehåller flera vettiga slutsatser, och jag håller med om att män och kvinnor givetvis bör dömas efter samma etiska måttstock. Däremot är det tveksamt om könsnormer i någon form någonsin kommer att försvinna helt. Detta utgör därför en kritik av den radikala varianten av likhetsfeminismen.
I inlägget kritiserar Apéll flera debattörers försök att koppla ihop #metoo till mansrollen och tanken att en “reformerad” mansroll skulle vara lösningen på trakasserierna. Jag delar den kritiken. Jag anser visserligen att det finns aspekter av mansrollen som bör förändras. Det är också möjligt att acceptansen för denna typ av handlingar skulle minska om bättre värderingar var starkare. Däremot tycker jag inte att de flesta förövarna kan skylla sina handlingar på “dåliga värderingar”. De flesta vet redan att vad de gör är fel. En icke obetydlig mängd personer (främst män) är psykopater – de kan känna till samhällets normer men är likgiltiga inför dem. Detta är i stort sett obotbart, beteendet kan i vissa fall regleras men inte inställningen till normer och värderingar. Vidare står ofta ett fåtal brottslingar för en förhållandevis stor andel av brotten. Trots att den gruppen är relativt liten bär den alltså sannolikt upp en stor del av brottsstatistiken.
Det innebär inte att alla som begår brott är psykopater. Jag tror också att metoder för att förbättra mäns förmåga att acceptera sina känslor – och hantera dem (alla känslor är inte positiva) – kan leda till lyckligare och mer harmoniska personer, och förhoppningsvis att fler beter sig bättre.
Jag anser även att de flesta nog skulle gynnas av att könsroller frikopplas från de allra flesta samhällsområden – att arbetsmarknaden, politiken och förmodligen även familjen blir i största möjliga mån “meritokratisk”, att personliga preferenser och egenskaper får styra snarare än föreställningar om könet. Jag menar även att acceptansen för variationer av “könsroller”, och avvikande från dem, bör vara total.
Dock är jag skeptisk till att könsnormer i sig någonsin kommer att försvinna helt. Det är en insikt som vuxit fram under lång tid, och jag skulle inte bli ledsen om jag hade fel – det är mer en åsikt om hur det är än hur det bör vara. Men det baseras på några enkla antaganden.
Kön är biologiskt sett en mer avgörande egenskap än ögonfärg. Det handlar förstås inte bara om själva “könet”, utan om XX-kromosomer och XY-kromosomer. Det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor, som innebär att män överlag har avsevärt högre halter testosteron. Det är den främsta förklaringen bl.a. till att män tenderar att vara fysiskt starkare samt ha djupare röst.
Skillnaderna ligger dock inte enbart i yttre attribut. Testosteron är t.ex. nära kopplat till aggressivitet. Effekterna kan extrapoleras om man betänker anabola steroider (syntetiska derivat av testosteron) – de gör att kvinnor antar en mer typiskt manlig fysik och kan få rösten att djupna. Män som tar steroider får allvarliga och talande sidoeffekter, som extrem muskelmassa och kraftigt ökad aggressivitet (samt andra dominansbeteenden). “Normala” testosteronhalter ger förstås inte så överdrivna effekter, men det finns ändå en klar skillnad mellan de nivåer som de flesta kvinnor har och de nivåer som de flesta män befinner sig inom.
Detta utgör även en direkt fysisk förklaring till systematiska skillnader mellan män och kvinnor gällande vissa typer av brott, som krogvåld. Jag menar att det inte är en ursäkt för våld eller dåligt beteende. Människor har även en frontallob, vi är “förnuftiga djur” som kan reglera våra beteenden och impulser, och klarar vi inte det ska det få konsekvenser. Men det är fortfarande en förklaring av en systematisk skillnad – överlag finns delvis olika, biologiskt betingade impulser.
Det här är inget skäl till att lära alla flickor att de måste älska prinsessklänningar eller till att träna MMA med alla 8-åriga pojkar. Jag anser fortfarande att vi bör uppfostra barn så neutralt som möjligt. Att de får ägna sig åt sina egna, individuella intressen och utvecklas “fritt” i så stor utsträckning som möjligt utan begränsande förutbestämda mallar är idealet.
Däremot bör vi inte bli förvånade om fler 14-åriga pojkar än flickor kommer att dras till mer “fysiskt aggressiva lekar”, även helt utan påverkan av samhällsnormer. Det är förstås svårt att bevisa eftersom ingen växer upp i ett vakuum, men jag menar att de sannolikt skulle göra så även uppvuxna i ett laboratorieexperiment.. Deras hormoner säger nämligen åt dem att göra det, och ger dem överlag bättre förutsättningar att lyckas. Det är möjligt att det skulle minska om vi skulle bli av med (påtvingande) könsnormer. Det verkar däremot osannolikt att skillnaden skulle elimineras helt.
Att det är så har som sagt inte nödvändigtvis så stor påverkan på mannens och kvinnans roll i samhället. Att dessa skillnader ledde till väldigt olika roller i förhistoriska samhällen är logiskt – om resurserna är extremt knappa och den dagliga överlevnaden kan hänga på en lyckad jakt så finns ofta direkt darwinistiska skäl till en könsbaserad arbetsfördelning.
Dessa skillnader är i princip ovidkommande för dagens samhälle och arbetsmarknad. Jag menar att det även varit så längre än kvinnor och män varit (relativt mot tidigare) politiskt jämställda. Att skillnaden bestått så länge har nog berott mer på just normer, och att män generellt behärskat större våldsmedel och därmed innehaft större maktpositioner. Meritokrati och individualism är betydligt bättre grundstenar för samhället än könsroller.
I den privata sfären tror jag dock inte att könsrollerna försvinner helt så lätt. Det beror just på de underliggande biologiska skillnaderna, som även påverkar beteendet. Det är inte heller särskilt konstigt när man ser på kön inom andra djurarter – könsroller skiftar enormt mellan djurarter, men är oftast väldigt likartade inom en och samma djurart. Med de olika hormonförändringar som påverkar alla individer i tonåren verkar det helt enkelt väldigt sannolikt att detta kommer att prägla uppväxten i viss mån. Det verkar därför även troligt att någon form av könsroll kommer att finnas kvar. Då menar jag att det är bättre om den är laddad med positiva värderingar än negativa. Som enkelt exempel kan det vara jättebra att ägna sig åt kampsport och/eller sträva efter fysiska prestationer för den som har fysisk överskottsenergi (vilket förstås inte gäller “alla män”), mindre bra att mucka gräl med folk på stan för att “bevisa sin manlighet”. Men det är svårt att helt undertrycka en biologiskt betingad drift till fysiskt utåtagerande.
Jag tror därför att normerna behöver få en mer pluralistisk karaktär. Alla kommer inte att uppfylla de traditionella manliga normerna, och det finns inget fel med det. Det vore mer fördelaktigt om mansrollen snarare handlade om “det är så här det ofta är för män, om det är så för dig så är det bra att hantera det så här”, snarare än “du ska växa upp och bli ‘manlig’ oavsett hur du känner själv att du är”. Det är möjligt att fler män kommer klara testerna för att bli jägarsoldater – det betyder inte att man skulle neka eller avråda kvinnor från den banan för att de är kvinnor. Vissa föds biologiskt med XY-kromosomer, men identifierar sig inte som män, och det är också okej. Det finns ingen mening med att samhället ska försöka tvinga mallar på individer som inte passar in i dem. Däremot kommer en del män att växa upp och skapa sig likartade mallar i vissa avseenden, och då är det bättre att försöka utforma de mallar som existerar på ett konstruktivt sätt (och undvika att de fylls med saker som att män inte ska gråta eller visa känslomässig närhet till manliga vänner).
Könsrollerna kan göras betydligt mer öppna, omfatta betydligt färre delar av livet och göras mycket mindre “normativt bindande” och därmed mer öppna för personer som avviker från dem. Däremot tror jag att könsroller i någon mån kommer att finnas kvar så länge det finns såpass betydelsefulla biologiska skillnader som det gör. Och dessa brukar inte förändras supersnabbt.
Oscar Matti
Medlem Liberala Ungdomsförbundet
Skribentfoto: Privat
