Timbros valmanifest presenterades i september under parollen “partiet du vill ha men inte kan få”. Valmanifestet innehåller 68 reformer för ett friare Sverige och påminner om något livsviktigt för borgerligheten: vi måste prata om reformer igen.

Det är nu mindre än ett år kvar till valet och borgerligheten har kört fast. Fokuset hamnar alltför ofta på spelteori, springa efter det som är snabbt och enkelt eller att fokusera på vad man är emot. Istället för att prata om de stora reformerna fastnar borgerligheten i bråk med Socialdemokraterna om fastighetsskatt och skatt på investeringssparkonton – debatter som mynnar ut i att försvara status quo istället för att ta strid för förändring. Borgerligheten säger nej till Socialdemokraterna istället för ja till sin egen politik.

Moderaterna bygger sin image på att vara ett alternativ till Stefan Löfvens regering i duglighet, men inte på ett vitt skild politik. I själva verket ligger Moderaterna och Socialdemokraterna väldigt nära varandra bland de mest diskuterade frågorna som migration och lag och ordning, och borde egentligen kunna enas över blockgränsen i flera frågor. Varför det inte blivit så får andra recensera, men det är tydligt att en liknande konflikt som fanns under Alliansåren i arbetslinjen mot Mona Sahlins rödgröna koalition helt enkelt inte finns idag. 

De andra partierna i den sargade Alliansen är inte mycket bättre. Liberalerna har gjort ett försök i Förortslyftet som går ut på att det inte ska finnas några utsatta områden 2030, med en ambitiös integrationspolitik, men som än så länge inte gjort ett större avtryck i debatten. Centerpartiet som 2019 tillsammans med Liberalerna var nöjda över Januariavtalet och de många liberala reformer som skulle genomföras tvingas två år senare att ägna all energi åt att svara på hur man vill eller inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Januariavtalet var med andra ord en bra konstruktion på pappret men har inte mynnat ut i den reformagenda man såg framför sig. Kristdemokraterna har precis som Moderaterna ägnat mycket kraft under mandatperioden åt att vara alternativet för alla som röstar höger och inte gillar varken invandring eller Stefan Löfven. KD har blivit partiet för kulturkrigarna till höger. Rent sakpolitiskt ligger trumfkortet i ett förstatligande av sjukvården, ett förslag som säkerligen kommer dra väljare 2022, men som är långt ifrån någon större reformagenda.

Annat var det 2006. Historieskrivningen är nästintill mytomspunnen. Alliansen fick egen majoritet och Reinfeldt och Borg rev av en reformagenda som vi sedan dess inte varit i närheten av. Jobbskatteavdragen som ersatte bidragslinjen, kunskapsskolan som ersatte flumskolan och avregleringar som gjorde Sverige lite friare och lite bättre. 

Reformivern stannade av inför valet 2014 och det var inte Socialdemokraterna som vann valet, det var Alliansen som förlorade det. Det politiska projektet hade blivit för trött. Reinfeldt och Borg tackade för sig och Löfven tog över. Alliansen splittrades. Valet 2018 kom och Alliansen knäcktes till slut. Sju år senare har Löfven knappt hunnit avgå innan historieskrivningen hunnit sätta sig om hans tid, där det varit mer fokus på att överleva med makten i sin hand än att genomföra stora socialdemokratiska reformer. Det är symptomatiskt att den största reformen som kunde genomförts av Stefan Löfven under hans tid som statsminister, förslaget om fri hyressättning i nyproduktion, istället blev det som ledde till hans fall.

Jag avundas den generation i Alliansen som hade ett större politiskt projekt att göra verklighet av. De som inte behövde bry sig om regeringsfrågan. Där fokuset låg på politiska reformer som gjorde Sverige mer liberalt. Timbros valmanifest sätter ord på allt det där borgerligheten borde prata mer om. Med ny energi kan borgerligheten driva igenom nya reformer under 2020-talet för att göra Sverige mer liberalt. För vi är väl mer än att vi inte är Socialdemokraterna?

Marcus Willershausen

Distriktsordförande LUF Storstockholm