Året 2024 närmar sig sitt slut. Under året har vi genomgått en valrörelse, fått nya ordföranden på både distrikts- och förbundsnivå i Emil Rapp och Anton Holmlund samt slagit 2000-talets medlemsrekord nationellt. 2024 har med andra ord varit ett händelserikt och bra år för LUF. Även om det naturligtvis har känts vemodigt att säga adjö till fantastiska avgående styrelseordföranden och ledamöter.

Det är dock inte endast ur ett LUF-perspektiv som året varit dramatiskt. Tittar vi bortom förbundet har 2024 globalt varit ett “supervalår”, med val i bland annat EU, USA och Storbritannien. Gemensamt för årets många val är att väljarnas missnöje gång på gång stått i fokus, någonting som gynnat populistiska oppositionspartier och åtskilliga gånger lett till maktskifte. 

Populismens frammarsch i världen är tecken på en större polarisering och ett kulturkrig, där en “vi” och “dem”-retorik förstärks. Viktigt att komma ihåg är dock att populismens framgångar endast är ett symtom, och inte orsaken till polariseringen. I Sverige anser jag att större delen av ansvaret ligger hos de klassiska partierna, som blundat för problemen med bland annat en icke-fungerande integration och en klimatpolitik som är svår att genomföra i praktiken. Där vissa företrädare konsekvent har avfärdat förslag som gått emot strömmen med anklagelser om främlingsfientlighet eller klimatförnekelse. Titta bara på Folkpartiets förslag 2002 om språktest för invandrare. När förslaget lanserades under valrörelsen, sågades det av bland andra Morgan Johansson (S), som på sin numera raderade blogg skrev att förslaget var bedrövligt och en ”magnet för främlingsfientliga väljare”. Morgan Johanssons uttalande, liksom andra försök av politiker att vinna billiga politiska poänger, bidrog till att bilda åsiktskorridorer som i sin tur banade väg för Sverigedemokraternas populism. 

Populistiska partier livnär sig på politikens misslyckande och riktar sig till “folket” som anser sig ha blivit förrådda av “eliten” (I Sveriges fall “sjuklövern”, där inte minst Morgan Johansson ingår). Det bästa försvaret mot populism är alltså utforma bra politik som ser till hela befolkningen. Lättare sagt än gjort, men ett steg i rätt riktning är att främja öppen och saklig debatt där åsikter får brytas mot varandra. En uppmaning till alla är att alltid utgå ifrån att din meningsmotståndare vill väl, även om det till hundra procent av fallen givetvis inte är så, leder högst troligen ändå till bättre debatter. Omfamnar man det tankesättet, röjs “vi”- och “dem”-perspektivet bort, och det blir därmed också lättare att erkänna sina egna ignoranser samt misstag. Framför allt är det också enklare att argumentera sakligt mot någon som man ser som en åsiktsmotståndare snarare än som en “rasist” eller “fascist”. Dessutom blir skällsorden även indirekt riktade mot väljarna, vilket är kontraproduktivt. Så börja där! Och låt sedan den bästa åsikten vinna!

Hannes Eek, chefredaktör