Det sägs att Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Liknande är det tänkt att det kommunala utjämningssystemet ska fungera. Syftet bakom utjämningssystemet är att omfördela skattepengar mellan kommuner så att de med sämre ekonomiska och geografiska förutsättningar har råd att erbjuda sin kärnverksamhet. Dessvärre innehåller det flera strukturella problem, som motverkar dess syfte och skapar skeva incitamentstrukturer för kommunpolitiker, och gör sig bäst vid att avskaffas. Robin Hood måste stoppas.

Enbart i år beräknas Stockholms stad förlora fyra miljarder kronor genom kommunal omfördelning. Stockholm är landets tillväxtmotor, en plats där en femtedel av Sveriges befolkning står för en fjärdedel av tillväxten. Det är rimligt att en del av denna tårta omfördelas så att alla kommuner kan erbjuda en minimiservice och kompenseras för avfolkningen som Stockholms befolkningsökning orsakar. Problemet är alla externaliteter som kommer därefter.

Det är inte bara mindre glesbygdskommuner tjänar på de mer välbärgade. Trots ständiga skattehöjningar är Malmö stad den kommun som tar emot överlägset störst summor via det kommunala utjämningssystemet – i år hela fem miljarder kronor. Det är bisarrt att Sveriges tredje största stad inte kan få sin budget att gå ihop och kräver hjälp som ska gå till kommuner som inte har Malmös förutsättningar. Bidragande kommuner som Stockholm stad har sina egna problem och ska inte betala för Malmös.

Utjämningssystemet beräknas ha en marginaleffekt på 95%. Detta innebär att bidragande kommuner får behålla enbart 5% av sina ökade skatteintäkter från jobb- och tillväxtskapande politik. Rika men imperfekta kommuner som Stockholm stad skulle därmed inte inte ta del av vinsten om de fick ordning på segregationen, då den försvinner iväg till andra kommuner. Stockholms utsatta områden får tillförlita sig på kommunpolitikernas välvilja.

Bidragstagande kommuner har inte heller några direkta incitament att ta tag i sina problem. Malmö har dubbelt så hög arbetslöshet som genomsnittet i landet och en utbredd kriminalitet som skrämmer iväg individer och skapar lokaliseringsproblem för företag. Om staden lyckades minska arbetslösheten till genomsnittet, borde dess skatteintäkter öka och malmöiter få ta del av en större tårta.

Sådant är inte fallet. Utjämningssystemet kommer in i bilden och negligerar 95% av de ökade skatteintäkterna genom minskade bidrag och omfördelning till andra kommuner. För mindre kommuner utanför städerna kan det till och med vara så illa att kommunpolitikerna ägnar tiden åt skrytbyggen istället för att upprätta kommunens kärnverksamhet.

I praktiken innebär systemet dessutom subventionerade skattehöjningar. En kommuns mål måste vara att erbjuda så bra service till så låg skatt som möjligt. Sedan skiljer partier sig från varandra i vad de betraktar som bra service och låg skatt. Systemet tar dock bort incitamenten att hålla skatterna låga när skattehöjningar, om de visar sig vara en förlustaffär, enbart flyttar bördan från kommunens skattebetalare till andra kommuners skattebetalare.

I slutändan är det en rättvisefråga om relationen mellan individ och kommun. Kommuner, likt stater och andra lagstiftande församlingar, ska konkurrerade med varandra om människor. De måste få stå ansvariga när de inte längre fullföljer sitt folkvalda mandat. Misslyckas en kommun att upprätthålla sin kärnverksamhet och erbjuda en bra skola, säkra gator och dräglig äldrevård ska den inte kompenseras. Inte heller ska som väljer att flytta straffas.

Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Det kommunala utjämningssystem stjäl dessvärre enbart från de ansvarsfulla och ger till de ansvarslösa.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum