Det finns ett gäng ämnen som jag gillar att diskutera där samtalet ofta avrundas med “nä, men sådär kan man ju inte tänka” för det går inte riktigt att komma fram till ett bra svar. Oftast inte ens ett helt okej svar. Diskussionen brukar börja med att jag säger något i stil med “borde man inte egentligen skänka alla sina pengar?”. De flesta jag känner, inklusive jag själv, är måttligt sugna på att ge bort alla sina pengar, så det kanske inte är en så värst bra konversationsstartare egentligen. Men väldigt intressant tycker jag.

Jag är liberal. För mig innebär det att alla människor ska ha så lika förutsättningar som möjligt för att få göra vad man vill med sitt liv, så länge det inte sker på någon annans bekostnad. Både i Sverige och Zimbabwe. I Sverige betalar vi skatt så att alla i Sverige ska kunna studera, få hjälp om man blir sjuk och en mängd andra bra saker (och några onödiga). Så vilken tur jag har, som får vara född i Sverige. Men jag har svårt att tro något annat än att det är just tur som har gjort att jag är född här. Jag kan inte tänka mig att jag har gjort något för att “förtjäna” att vara född i Sverige, och jag kan än mindre tro att en femårig pojke har förtjänat svälta ihjäl i Syrien. Han förtjänar välfärd precis lika mycket som jag gör. Så varför delar jag inte med mig?

10 % av världens befolkning, varav över hälften är barn, lever i extrem fattigdom. Det innebär att de konsumerar max 1,9 dollar/dag och att en månadskonsumption för en fyrapersonersfamilj är ungefär 2000 kronor totalt. Den summan pengar fikas bort på en månad av ganska många. Det är uppenbart att dessa 2000 kronor hade gjort mycket större nytta någon annanstans. Jag tänker på varje gång man har köpt en ny tröja, eftersom “den kostar ändå bara 199 kronor och då kan jag ha på mig den på fredag”. Det är nästan en halv månadslön för en tiondel av världens befolkning. All logik i mig säger att det är givet att jag borde skänka pengarna istället. Men det gör jag inte. Istället skänker man 300 kronor i månaden och swishar en hundralapp via musikhjälpen en gång om året och känner att man är en schysst person.

Om det hade stått två svältande barn bredvid mig när jag skulle köpa en ny tröja skulle jag knappast ha gjort det. Om jag fick välja mellan att köpa en ny tröja och rädda livet på två barn hade det också varit ett ganska enkelt beslut. Det är hårddraget, men på sitt sätt är det ju det jag gör. Men det är samma spöken som lurar här som att det är så svårt att få folk att verkligen bry sig om klimatkrisen och krig. Det är väldigt enkelt att blunda för något om man inte ser det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta. Det är ju uppenbart orimligt att alla ska skänka varenda krona man inte behöver ha för att överleva. Det är inget jag ser kommer hända någon gång snart. Men istället för att bara avsluta med “nä, men såhär kan man ju inte tänka” kanske jag kan uppmuntra dig och mig och alla andra till att tänka igenom varje köp en extra gång. Inte för att för att varje köp måste vara vitalt för överlevnaden, men för att varje köp kanske borde tillföra värde i livet. Och kanske skänka de där 199 kronorna man “sparade” genom att inte köpa en ny tröja. Det hade ju varit väldigt fint. Så får vi så länge trösta oss med att fattigdomen faktiskt minskar i rasande fart, det är ju alltid något.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum