Carl Sträng argumenterar i sin artikel på Radikalt Forum för att vi inte borde låta ideologi förblinda oss. Det är en viktig poäng. Samtidigt behöver inte ideologi och pragmatism stå i motsättning till varandra, och det finns en risk för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Sträng menar att vårt mål måste vara att göra människors liv bättre, inte att främja liberalismen. Det låter förnuftigt, men vad innebär det att göra människors liv bättre? Svaret kräver nästan en ideologisk diskussion. Ett enkelt svar vore utilitarismen – största möjliga lycka åt största möjliga antal – men även den innehåller många definitionsproblem samt avvägningar och kan också leda till dogmatism. 

Ideologi kan betyda olika saker. Man kan skilja på “values” och “beliefs” för att göra det tydligare. Values handlar om slutmål, vad vi värderar i sig självt. För grundläggande värderingar är det svårt att resa sakargument eftersom det handlar om egenvärden. Vårt mål kan vara till exempel att göra människors liv bättre, men varför? Vid någon punkt brukar svaret bli “för att det är det rätta att göra”. Många ideologier kommer dock även med ett paket åsikter om hur världen fungerar och hur saker är rent empiriskt. Detta är beliefs, övertygelser om hur världen är snarare än hur den bör vara. 

Att blanda ihop values med beliefs är problematiskt. När man tror att något är sant för att det passar bra med ens värderingar, eller för att man är väldigt fäst vid sin förklaringsmodell, leder det till att man ignorerar saker som talar emot ens belief. 

Values behöver dock inte påverka verklighetsuppfattningen. Vilka mål som är eftersträvansvärda, och rangordningen om de hamnar i konflikt med varandra, är frågor där ideologiska svar behövs. Utan klara resonemang här är det inte klart vad vi strävar efter, och därför inte heller klart vilka medel som är bäst.

Dessa avvägningar handlar inte alltid heller bara om pojkrumsliberala avvägningar, mördade pantlånerskor eller trolley problems. Många kommun- och regionpolitiska problem är av rent praktisk natur, men följer man dagordningarna hamnar man ändå snabbt i principiella avvägningar av olika slag. Värderingsdiskussioner blir då inte verklighetsfrånvända, utan snarare själva premissen för det man sedan praktiskt försöker åstadkomma. 

“Skada människor” är ett exempel. Folkhälsoreformer kan göra folk hälsosammare, om fler åt mindre socker, rörde på sig mer, rökte och drack mindre samt hade regelbundna sömnvanor. Det är också exempel på paternalism och förmynderi om det blir direkta förbud mot saker som endast skadar en själv. Praktiska argument kan resas mot förbudspolitik, som att rökförbud på uteserveringar bara leder till fler fimpar på gatan eller att avkriminalisering av cannabis gör att fler vågar söka vård och minskar intäkterna för kriminiella ligor. Ibland finns dock endast friheten kvar som argument, och rätten att själv avgöra om man vill göra något ohälsosamt eller inte. 

Frågan om kompromisser kan vara avskild från värderingar, som handlar om vilka slutmål vi har. Alla inser att man inte kan få allt man vill. Man kan föredra ytterst radikala slutmål, och ändå vara smidig och tillmötesgående och nöja sig med att närma mig målet med ett par procent. 

Frihet som egenvärde är det som skiljer liberaler från andra, och är en USP för ett liberalt parti. Pragmatiska argument bör också användas, och dessa kan övertyga även ickeliberaler. Det är dock inget konstigt med att vi också verkar för värderingar som vi är för. 

Vi bör verkligen inte låta ideologin göra oss blinda för verkligheten. Vi bör dock inte heller låta verkligheten idag göra oss blinda för ideologin, i meningen values. Många idag otänkbara saker var självklarheter förut, det har ändrats för att värderingarna har ändrats. Vi behöver dock skilja på mål och medel, inte fastna i pragmatiska detaljer när vi diskuterar våra grundläggande värderingar men också vara öppnare och flexiblare när vi sedan ska verka praktiskt för dessa värderingar, i en kongressal eller någon annanstans.

Oscar Matti