“När man ligger på ängen ovanför vattenfallet ser man darrgräset och hundlokan avteckna sig mot himlen och vaja i vinden, med darrgräsets smidigare strängar som böjer sig lätt medan hundlokans rörelser är stelare. När man ser hundlokan ur den synvinkeln förefaller den högre än kyrktornet. I själva verket kan man inte på en gång fästa blicken på hundlokan och tornet.”

Som liten trodde jag att det var formatet eller innehållet var det viktiga för att uppnå originalitet med sitt verk, som jag ändå hade förstått att en författare behövde ha. Jag läste fantasyböcker om en armé av människoliknande urverk som leddes av en världskonspiration från vilken en hemlig styrka skulle rädda oss. Jag läste Extremely Loud and Incredibly Close som innehöll helsvarta sidor, sidor där orden bokstavligt talat staplades på varandra och bilder på detaljer i huvudkaraktären Oskar Schells vardag. Men att leka med berättelsen endast genom orden, det fanns inte på kartan.

Det inledande stycket är taget från andra sidan ur Claude Simons triptyk till roman med samma namn. Simons texter har beskrivits som rena stilleben och jag kan inte annat än hålla med, hans sätt att skriva på är ingenting jag känner igen från tidigare. Miljöbeskrivningarna av den lilla byn som ligger i fokus för boken är nog för att få mig att vilja hoppa på nästa tåg dit.

Men det är inte känslan att uppfyllas av en fiktiv plats som är ny för mig, det är på sättet han får det att hända som är unikt. Att skapa en stämning genom till synes objektiva beskrivningar av detaljer, i både korta staccatomeningar och meningar som sträcker sig över sidorna, det är det som är unikt. Att föra en handling genom att beskriva sorlet av människorna snarare än orden de säger. Var har det varit i hela mitt liv?

En liknande läsupplevelse hade jag i somras när jag låg i gräset och läste Hundra år av ensamhet. Det kändes nästan olagligt att skriva som Garciá Márquez gör. Det är klart att litteratur är mer än att följa regler om meningsbyggnad och stilfigurer, jag vill tro att jag har kommit lite längre i min litteraturresa än så, men jag kunde bara känna igen mig i hur jag ville skriva när jag var ung. Långa meningar med en drös bisatser, att fånga en känsla inte i beskrivningar utan i syntax.

Jag är glad att jag lärde mig beskriva saker utan dessa långa meningar och oändliga konjunktioner, men jag insåg aldrig att det kunde vara ett konstnärligt val. Jag insåg inte att det fanns en plats för mitt skrivande i den konstnärliga världen. I stället försökte jag passa in i mönstret av de böcker jag läst.

Att jag inte blev författare skyller jag egentligen inte på någon annan än mig själv, men jag önskar att jag hade förstått färre av de böcker som presenterades för mig i skolan. För är det inte så att vi behöver bli utmanade för att ta oss framåt? Att försöka följa släktleden i García Márquez roman gav mig huvudvärk och att utvinna en handling ur Triptyk kändes till en början omöjligt. Men, att lyckas ta sig igenom en sådan bok skapar en större tillfredsställelse än någonting annat, och lärde mig att våga väga mina ord. Nej, jag behöver faktiskt inte skriva “små detaljer” eller “otroligt fruktansvärd”, orden bär redan sin tyngd i sig själva. De behöver inga stöttepelare.

Idag verkar det finnas ett motstånd mot att utmana barnens språk, kanske inte bland folkpartister, men i övrigt. I Anna-Lena Lauréns text i DN (12/9–21) beskriver hon hur det förklaras för henne att barn idag inte kan ta till sig originalversioner av exempelvis Tove Jansson eller Mark Twain, vilket hon menar är en konsekvens av att de inte får läsa dem. En konsekvens av tanken att barn måste förstå allt de läser. Men, problemet är att läsning allt som oftast handlar om disciplin snarare än intresse och hundraprocentig förståelse. Det handlar, precis som Laurén skriver, om att lära barnen plocka det meningsfulla ur tjocka textmassor. “Ju mer man läser, desto mer förstår man”.

Alla barn behöver inte läsa Simon, García Márquez eller Proust, men alla barn behöver bli utmanade. Alla barn behöver lära sig språkets betydelse, och tyngden av ett väl avvägt ord. Det kanske var bra att just jag aldrig valde att ställa in siktet på författaryrket, men vi ska inte fostra en generation som inte har den möjligheten att välja.

Elin Söderholm

Distriktstyrelseledamot LUF Storstockholm