Berlin. En stad med kanske den mest intressanta moderna historien. Ena sidan var frihetlig och demokratisk, den andra auktoritär och övervakad. En klar delning som bara förstärktes ytterligare när den sovjetstödda östsidan bestämde sig för att plötsligt, inom loppet av några timmar, bygga en mur rakt genom staden. Två sidor; öst och väst, frihet och socialism. Delningen hänger kvar än idag, 28 år efter murens fall. Inte fysiskt förstås, men i sinnet.

Just därför kan jag inte på kvällen av min första dag i Berlin, boendes hos en nära vän och klasskompis som hyr en lägenhet där, motstå att påpeka den fantastiska symbolik i att han och jag, en liberal och en övertygad marxist, bor tillsammans. I Berlin dessutom, av alla ställen. Men det funkade, tro det eller ej. Och varför skulle det inte göra det?

Som sagt är den här personen en nära vän och vi har bråkat om allt möjligt i åratal. Och allt betyder i det här fallet verkligen allt. Kuba och Falklandsöarna, Mao och Stalin, skatter, alkoholmonopol, droger, skolplikt, religion, EU, NATO, prostitution, diverse amerikanska presidenter, fördelning, flyktingmottagande, frihandel och så, så mycket mer. Trots allt detta är vi ändå bra vänner. Och det är ju inte så märkvärdigt, det är ju bara åsikter. Åsikter behöver inte ha något att göra med hur du är som person. Tvärtom.

När man diskuterar och debatterar är det viktigt att uppvisa intellektuell hederlighet. De allra flesta människor är faktiskt inte onda. Klart att det finns undantag, men de allra flesta har ändå den åsikten de har eftersom att de helt genuint tror att det är det bästa alternativet. En kommunist tror inte på det hen tror på för att personen tycker att massvält är en bra sak. Precis lika lite som vi är liberaler för att vi hatar fattiga och vill att storföretag ska tjäna en massa pengar. Det är som vi alla vet, inte det det går ut på.

Oftast ligger den stora skillnaden i värderingar. Två personer av helt skilda åsikter kan vara helt eniga om objektiva fakta men trots det landa i helt olika slutsatser. Ett ganska typiskt och enkelt exempel på det är den eviga frågan om skatter och i synnerhet den om ifall de som tjänar mer ska betala en högre procentandel. Liberalen hävdar dels att folk har rätt till sina pengar och dels att det möjligtvis genererar högre skatteintäkter i slutändan och kan gynna även de med en mindre mängd pengar. Socialisten kan då svara att det däremot leder till ökade skillnader.

Och båda två kan mycket väl ha rätt. Ens åsikt i frågan beror då på vad man själv anser vara det viktigare. Trots det att jag själv vet var jag landar någonstans är jag samtidigt högst medveten om att alla inte tvunget gör samma bedömning. Vilket är helt okej. Det är en situation där båda kan ha precis lika mycket rätt som fel, varför en sådan diskussion gott och väl kan fortsätta i all oändlighet, något som den väl vid det här laget redan gjort.

Politiska åsiktsskillnader behöver inte på något sätt hänga ihop med hur man ser på en annan person. Istället kan det vara bra att omges av de med andra åsikter. Man måste vilja, och kanske främst våga, utmana sina egna åsikter och ståndpunkter. På så sätt kan vi antingen komma fram till något bättre, eller bara bli ännu mer övertygade om att vi ju faktiskt har rätt trots allt. Och som sagt finns det helt klart människor där ute med korkade och skadliga åsikter, men lösningen på det lär ju knappast vara att stå och skrika på dem att de har fel, det övertygar ingen. Visst vore det trevligt om alla bara höll med en, men samtidigt behöver vi inte alltid tro det värsta om folk. Många vill faktiskt bara det bästa utan att ha några dåliga intentioner. Eller som en svensklärare en gång uttryckte det efter att vi lämnat in en uppgift som delvis gick ut på en sorts självanalys: “Jag har alltid upplevt er som varandras motpoler, men i själva verket är ni ju inte så olika.”

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll