Paradise Hotel, Hov1 och andra, oftast populärkulturella, fenomen är ting som för många spelar en speciell roll i deras liv. De är så kallade “guilty pleasures” – något som man skäms för att man gillar. Kanske beror det på att tingen är tabubelagda i den egna sociala sfären, att vi inte tillhör den tänkta målgruppen, eller så kanske det beror på att de inte riktigt stämmer överens med våra faktiska värderingar. I den här texten ska jag avslöja en av mina allra värsta guilty pleasures. Och nej, det är inte en tv-serie eller ett musikband. Det är något mycket värre än så, nämligen ett politiskt parti. Partiet that must not be named; Socialdemokraterna. 

Vi på högersidan av det politiska spektrumet är vana vid att sätta oss emot alla vänsterorienterade partier, särskilt sedan alliansen blev vår partipolitiska enhet. Hade vi fått välja hade vi valt en alliansregering alla dagar i veckan före det vi har nu. Vi gillar att referera till socialdemokrater som “sossar” som antingen är gråa vänsterkonservativa byråkrater eller de som tror att skattehöjningar är svaren på alla sociala problem. Trots det finns det en skamsen liten (mycket liten) hjärncell som viskar till mig; “men är de verkligen SÅ dåliga?”. Mitt korta svar är “ja”. Den interna debatten i mitt huvud ser däremot annorlunda ut. 

Som klassisk liberal brottas jag med många svårlösta frågor: “Går det att rättfärdiga nationalstaten? Är bistånd verkligen den bästa lösningen på världsfattigdom? Vad är en individ och kan man reducera denne till att endast vara en del av ett större kollektiv?” I sådana problemformuleringar är den liberala verktygslådan verkligen till bäst bruk. Men att vara liberal är enligt mig att vara humanist. Det är därför jag ibland tänker på det socialdemokratiska samhällsbygget och ler istället för att knyta näven. 

Att partiet som ständigt letar efter nya sätt att detaljstyra våra liv skulle vara humanister kanske känns motsägande, men i själva verket har det socialdemokratiska stora stats-projektet inneburit mycket som vi humanister har att vara tacksamma för; ett socialt säkerhetsnät som fångar upp de mest utsatta, en konstvärld som inte endast är beroende av kommersiella intressen och framförallt fria universitetsstudier. 

Jag säger inte att socialdemokraterna är att föredra över Liberalerna, inte alls. Jag säger bara att det finns starka ljusglimtar i det socialdemokratiska samhällsbygget som jag ofta gläder mig av. Och får man kolla på Paradise Hotel en timme om dagen i tre månader får man enligt mig också tidvis uppskatta Socialdemokraterna. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum