Länge har Sveriges borgerliga partier predikat om arbetslinjen. Tyvärr har de alltid varit för fega för att införa den hos de egna väljarna.
”Arbetslinjen är nästan det finaste och vackraste jag vet”, sade en gång Mats Persson, Liberal tillika arbetsmarknadsminister. Och även om få är fullt ut så entusiastiska i frågan som han är, har det länge rått konsensus inom borgerligheten att det ska löna sig att jobba och inte att leva på bidrag. Vad som är synd är att arbetslinjens eldsjälar (som Mats Persson) inte vågat införa den där den behövs som mest. Med förmåner som en otroligt generös föräldraförsäkring, rut-och rotavdrag, överflödiga studielån, maxtak i fastighetsskatten och svindlade dyra ränteavdrag har den stora gruppen som är landets medelinkomsttagare blivit lata, och tappat incitamenten att arbeta och utbilda sig. Därför behövs en arbetslinje också för medelklassen.
Det första skälet till att medelklassen behöver en starkare arbetslinje är att det är moraliskt rätt. Det är i arbetet där värdet skapas och därför bör värdet det medför också tillfalla den som utförde det. Undantagna från denna princip är alla de som inte kan stå på egna ben, för givetvis kan vi aldrig acceptera ett Sverige där delar av befolkningen svälter eller lever i misär. Dock är den breda medelklassen knappast en grupp som kräver samhällets hjälp. Som medianinkomsttagare i Sverige tillhör man den fjärde rikaste percentilen i världen, även om man räknar in de höga levnadskostnaderna (data från Ekonomifakta samt Giving What You Can). Att i det läget försöka tillskansa sig förmåner från det offentliga på bekostnad av andra är faktiskt bortskämt.
Men avsaknaden av en arbetslinje hos medelklassen har också hämmat hela Sveriges tillväxt. De flesta människor jag känner jobbar i alla fall inte av välgörenhet, utan för att få ett gott liv. När man då i Sverige får föräldrapenning på 480 dagar, ränteavdrag på 30% och undgår fastighetsskatt efter att ens hus överstiger ett värde på cirka 1,3 miljoner minskar människors utgifter dramatiskt och därmed incitament att söka en högre lön. Kombinera detta med de höga skatter på arbetsinkomster som dessa förmåner medför och intresset av att göra sig mer produktiv på arbetsmarknaden minskar rejält. Vad är syftet att ta sig igenom en tuff utbildning och söka sig till de jobben man gör störst nytta på om man inte får ett märkbart bättre liv av det?
När man ser på denna verklighet blir det självklart att något måste göras. Alla borgerliga kan enkelt prata om en arbetslinje för låginkomsttagare och fattar direkt dess fördelar, men ryggar tillbaka när det rör deras egna förmåner i välfärden. Arbetslinjens piska låter hårdare än dess morot är god när det är en själv man tänker på. Men bidragsfesten kan inte fortsätta för evigt – nu behövs arbetslinjen för alla svenskar.
Mattias Henning, skribent