Ibland så förklaras demokrati lite enkelt som att det bara handlar om folkets vilja och att det är denna som ska gälla och styra. En majoritet vill något och vips, så är det så. Med det som utgångspunkt försöker många ofta kritisera det som ibland kallas för det “politiska etablissemanget”. Man utmålar en elit som inte gör, eller någonsin gjort annat, än att arbeta med politik. Därav skulle de på något vis vara mindre lämpade att lyssna på folket och driva den demokrati de är en del av. Exempelvis så är just Sverigedemokraterna med sina likasinnade, inte bara här utan även bortom våra gränser, duktiga på att driva den tanken.

Men, som de som är engagerade i ungdomsförbund redan vet är det inte alls så enkelt. Politik handlar inte bara om att luta sig tillbaka och tycka saker. Det är i själva verket väldigt, väldigt mycket jobb bakom. Som så ofta är det väldigt enkelt att sitta på läktaren och kritisera förutsatt att man inte behöver göra något själv. På många håll i landet blev just det ett bryskt uppvaknande för många lokala, framför allt sverigedemokratiska, föreningar.

I Sverige finns 290 kommuner, i 129 av dessa har SD inte lagt ett enda eget budgetförslag sedan förra valet. I vissa där de faktiskt gjort det har de som bekant vid ett par tillfällen blivit avslöjade med att kopiera budgetar från sina föreningar i andra kommuner. Att man tydligen faktiskt måste göra något,  i synnerhet om man vill driva “förändring på riktigt”, som de gärna profilerar sig med, verkar ha kommit som en chock. En ännu högre siffra är 188, antalet kommunala mandat som är vakanta eller tillsatta med vildar. Att ställa kostnader för olika grupper mot varandra anses ofta lite ofint, men man kan inte anant än undra hur mycket pengar man skulle kunna spara på dessa ledamöter som inte gör något alls.

Utöver det är det också viktigt att notera att i den där siffra 188 gömmer sig också något annat som bör vara väldigt oroande för de flesta, förmodligen även för partier i fråga självt. En av de där vildarna är nämligen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) ledare som sitter på ett SD mandat i Ludvika kommun. Samma NMR som skapade rubriker  i Almedalen och som Jimmie Åkesson under sitt tal kallade för fega och ville förbjuda. Han kom i grund och botten in därför att partiet fick fler röster än vad de förväntade sig och därmed fuck problem med att fylla sina platser. Betänker man att SD sannolikt riskerar att öka ytterligare i det här valet, finns det sannolikt skäl att oroa sig över vilka som kommer att sitta på de där stolarna.

Flera av deras sympatisörer vill gärna tro att det här kanske är begränsat till kommunal nivå men nej, knappast. Efter valet hade SD 49 riksdagsmandat, idag har de 42. Hela åtta av deras riksdagsledamöter har lämnat partiet. Däremot lämnade även en moderat ledamot och gick över till SD. I övrigt har inga andra partier tappat ledamöter i riksdagen. SD har tappat åtta. Dessutom har det här också lett till att vi numer rent tekniskt sett har nio partier i riksdagen. Av dessa åtta har nämligen fyra, hälften, gått över till Alternativ för Sverige (AfS) och fortsätter till del att lämna interpellationer och motioner.

Hur någon förväntar sig att Sverigedemokraterna ska kunna styra och hålla ihop ett land när de inte ens klarar det med sitt egna parti är fascinerande. Att rösta på SD är inte att uttrycka missnöje mot hur Sverige styrs och fungerar, det är att kasta in en skiftnyckel i maskineriet.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat