Sveriges längsta regeringsbildning och därtill en av de torraste tiderna för diskussion om faktisk relevant sakpolitik, är över! Glädjas åt detta det kan man, men det innebär även att det är dags att återvända till det gamla vanliga.

Fast nu med förbehållet att även vi ska kallas kommunister ibland.

Nåväl.

I hela detta kaotiska drama som utspelats har mycket fokus legat på Sverigedemokraterna. Själva har de ironiskt nog varit rätt tysta av sig, för att vara SD åtminstone. Fokus har helt enkelt legat på andra och eftersom de själva sällan har mycket relevant att tillföra när det inte gäller deras egna uttalanden har de fått dra sig tillbaka något ur offentlighetens rampljus. Antagligen har det även delvis varit en medveten taktik för att försöka att inte förstöra –  i synnerhet för M/KD och deras försök till att bilda regering. Det är nästan så att man börjat glömma lite vad SD är för några, antagligen det enda sättet att göra de rumsrenare. Ska man försöka framställa det som om en regering som vilar på deras axlar inte är en så dålig ide är det här antagligen en rätt bra metod. 

Det finns mycket att anmärka på i det här sammanhanget. Med utgångspunkten att vilja främja liberala värderingar i första hand och möjligtvis liberala reformer i andra hand så måste man vara väldigt varsam med hur även den mer långsiktiga politiska diskursen och samtalet förändras och påverkas av den här typen av händelser. I USA används till exempel, som av ganska förklarliga skäl har fått ett litet uppsving de senaste åren, en teori och modell som kallas the Overton Window som, väldigt enkelt sammanfattat, beskriver hur synen på olika förslag och rörelser skiftar baserat på det rådande politiska klimatet och samtalet. Det skulle exempelvis innebära att ger man mycket makt högerut så riskerar man även den indirekta effekten att de mer extrema åsikterna på den sidan inte framstår som fullt lika extrema längre.

Men, skulle man kunna anmärka, inte ens Sd är väl så himla extrema egentligen. Mja, det beror på hur man ser det. Att bara klanka ner på och dra upp enskilda företrädares ageranden och uttalanden är förstås legitimt, men problemet är större än så och handlar mer om varför den sortens personer söker sig dit från första början. Det Sverigedemokraterna är mest kända för är förstås sin invandringspolitik, så en närmare titt där kanske kan avslöja mer än vad man tror. Deras grej, och det här glömmer man ibland, är att de vill stoppa all invandring till Sverige. Inte lite eller en del, utan all. Möjligtvis med någon sorts märkvärdigt undantag för arbetskraftsinvandring men även där är det väldigt diffust. Och invandring i en sverigedemokratisk kontext betyder förstås utomeuropeisk invandring. Och utomeuropeisk betyder i en sverigedemokratisk kontext förstås icke-vit.

Det antagligen mest centrala konkreta förslaget för det här är deras ide om att stoppa all asylinvandring. Kul grej tycker vissa kanske, men förstås i praktiken nästintill ogenomförbart. Varför? Jo därför att rätten till asyl, den att man ska kunna söka asyl, få sin sak prövad och vid bevisliga skyddsbehov erbjudas just skydd, även är känd som artikel 14 i konventionen för mänskliga rättigheter. En av de konventioner framtagna av FN som Sverige förstås skrivit på. Den rätten hänger förstås nära ihop med en av de föregående artiklarna som gäller alla människors rätt till liv. När de frågats om det här har de generellt bara viftat bort det och sagt något vagt om att det förstås går att omförhandla sådana saker och att inget är skrivet i sten, och vore så fallet får man paja stentavlan, typ.

Men det finns även en mörkare sida av det. Vad man alltså rent ut säger är att man vill börja tumma på de mänskliga rättigheterna och alla kanske faktiskt inte ska ha samma rätt till liv. Den tanken är därtill förstås etniskt kodad. Rätten till liv börjar helt plötsligt handla om den där nedärvda essensen som varit på tal tidigare.

Tycker sverigedemokratiska företrädare och väljare bokstavligt talat det här? Antagligen inte. Men det är också en sorts rövarspråk. Väljare, politiska motståndare och ibland även de egna företrädare behöver inte förstå det och missar det lätt. Däremot finns det en grupp personer som faktiskt tycker såhär och de förstår innebörden av det. Eller kanske inte ens nödvändigtvis förstår, men kan åtminstone tolka in den sortens betydelse för att lockas av det. Ett par snurr senare i rättsmaskineriet har någon fått en offentlig post och uttrycker sig väldigt grovt. Det uppdagas, personen i fråga utesluts och Jimmie Åkesson påstår att han inte förstår varför de här människorna söker sig till hans parti. Han vet, och de vet.

Att i grunden icke-nationalistiska liberala krafter stått och vickat lite på dörren för den här typen av partier har historiskt sett lett till några av våra moderna mörkaste stunder. Man ska helt enkelt inte ge dem en millimeter. I regeringsbilndingstermer innebär det istället i princip: wow värnskatten ska avskaffas, vad sjukt!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat