Jag sitter vid skrivbordet med frukosten bredvid mig och ska snart logga in för dagens första lektion. När jag kommer in kan jag se hur vissa av mina klasskamrater fortfarande ligger i sängen med slutna ögon.

Vi gymnasieelever har studerat på distans sedan i slutet av mars och med tiden har jag konstaterat att både disciplinen och engagemanget i skolan har sjunkit. I förra veckan kom det glädjande beskedet att ambitionen är att vi gymnasieelever ska få komma tillbaka i höst till normal undervisningsform. Jag hoppas dock att samhället drar lärdom av dessa månader av distansundervisning så det kan gynna både vår egen och framtida elevers skolgång. Jag tror att denna typ av undervisning kan resultera i en ökad inkludering av elever som tidigare har haft svårt att fungera i den ordinarie undervisningsformen som kräver täta sociala kontakter och god förmåga att samarbeta med andra. Jag tänker framförallt på de elever med längre frånvaroproblematik som ofta går under epitetet “hemmasittare”. Anledningarna till denna problematik kan vara vitt skilda skäl, men inte sällan handlar det om psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsvariationer. 

Enligt Skolverket och Skolinspektionen var det 2019 cirka 2000 elever som bedömdes som “hemmasittare”, men mörkertalet tros vara stort och enligt en undersökning från SCB 2017 rör det sig snarare om närmare 5000 elever. Oavsett hur många elever som är berörda så får man inte glömma att detta är individer som har lagstadgad rätt till att erbjudas en utbildning som passar deras specifika behov. Ett uppdrag som utbildningsväsendet idag inte lyckats uppfylla.

På många skolor har man under den tiden som man bedrivit undervisning på distans kunnat erfara att elev- och lärarnärvaron ökat rejält. Gissningsvis beror detta på att fler har kunnat delta i undervisningen även vid sjukdom som de vanligtvis varit frånvarande från skolan för samt att smittspridningen av de vanligaste förkylningssjukdomarna har minskat i samband med distanseringen. Detta har resulterat i att fler elever har kunnat ligga i fas med den av läraren planerade undervisningen och läraren har behövt lägga mindre arbetstid på att följa upp de elever som varit frånvarande. Även de elever som tidigare har klassats som “hemmasittare” har i denna undervisningsform visat sig gynnas i sin skolgång då de har kunnat delta i större utsträckning utifrån sina egna förutsättningar.

Man kan å andra sidan konstatera att många elever behöver den strukturen och sociala interaktionen som den ordinarie skolundervisningen erbjuder för att kunna prestera utifrån sin högsta nivå. Det är inte sällan i mötet och i dialogen med andra människor som kunskaper och insikter förvärvas. Vi behöver därför dra lärdomar från både de positiva och negativa effekterna av distansundervisning. Kanske är den digitala undervisningen ett gott komplement när man som elev eller lärare behöver vara fysiskt frånvarande från skolbyggnaden och andra människor av olika skäl, men har möjlighet att delta på distans. Jag tycker därför att Skolverket ska få i uppdrag att utreda huruvida distansundervisningen kan vara ett permanent komplement till den ordinarie undervisningen.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum