Jag har sökt till ämneslärarutbildningen. Det var inget lätt beslut, men inte heller ett särskilt svårt beslut. Viljan till att bli lärare härstammar från de två fantastiska lärare jag hade i grundskolan som när jag gick ut nian gav mig två laminerade lappar där de hade skrivit sina privata mejladresser. Sedan dess har det ibland kommit ett mejl i min inkorg som frågar hur jag mår och vad jag har för mig nu för tiden. Ibland skickar jag iväg ett liknande mejl, och får ett svar inom några dagar. När jag berättar för mina vänner att jag fortfarande har kontakt med mina grundskollärare brukar jag bli bemött av ett “såklart du har”. Vad i hela världen ska det betyda?
Jag har inte något bra svar på det, men jag tror inte att jag är ensam om att ha haft lärare som har betytt mycket för mig. Det är ju det som är grejen. De flesta i Sverige har någon gång gått i skolan. De har någon gång suttit i ett klassrum och lyssnat på läraren, gjort uppgifter, och kanske drömt om vad livet blir efter skolan. När vi lämnat skolan blir det vårt jobb att se till att de efter oss får samma möjligheter till att lära sig och utvecklas. Det är just därför man som liberal ska bry sig om skolan.
Som liberal bär man på ett långt arv av flitiga lärare som varit betydelsefulla både för skolan och demokratin. Mary Wollstonecraft och Anna Whitlock är bara ett par exempel på kvinnor som kämpat både i demokratins och skolans namn och vi som liberaler måste inse att skolan och demokratin är djupt rotade i varandra. För att få ett få samhällsmedborgare som förstår sig på demokrati, måste medborgarna någon gång få lära sig vad demokrati är och vad den innebär.
Skolan är inte bara nödvändig för att vi ska ha ett fungerande demokratiskt samhälle, utan den är även avgörande för att varje individ ska kunna nå sin fulla potential och utvecklas som människa. Som liberal hör man ofta om “lika möjligheter, inte lika utfall”, och att det är det är det bästa sättet att uppnå någon form av jämlikhet. Liberaler vill inte säga åt medborgarna om de ska bli maskinister, humanister eller jurister; liberaler vill att medborgarna själva ska få avgöra om de ska bli trombonister, kemister eller kontorister, oavsett bakgrund eller klasstillhörighet. Även denna gång är detta inte möjligt utan en fungerande skola. Tänk att skolan är en startlinje där alla börjar från samma plats, för att sedan ta sig så långt eller kort som de vill.
Och så har vi alla de som hamnar på startlinjen när alla andra redan påbörjat sitt lopp. För många unga som har invandrat till Sverige är detta hur situationen ser ut. Det är inte nog med att de måste lära sig ett helt nytt språk, utan de behöver även lära sig ett helt nytt skolsystem och en hel ny kultur. Skolan spelar en kritisk roll i integrationen då den i teorin har möjlighet till att jämna ut de största klyftorna, och är det bästa sättet att välkomna människor in i det svenska samhället.
Skolan handlar alltså om att ge så många människor så bra chanser i livet som möjligt. Därför borde det vara en ickefråga att man som liberal har skolan som en av sina hjärtefrågor. Utan skolan förlorar man chansen till att få en rättvis startlinje, integration och framtida politiska kämpar; utan skolan blir inget kvar.
Cecilia Modig, chefsredaktör