Det finns barn som inte räknas. Bokstavligen. Eller snarare, med siffror. Barn som inte syns i statistiken. Elever som är hemma under längre perioder, antingen som sjukanmälda eller vars frånvaro registreras som ogiltig. Samtidigt sägs skolan vara för alla. Hur hänger det ihop? Har vi en skola för alla, eller har vi inte det?

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att uppleva det. Det hårda fallet mellan stolarna. Den ständigt närvarande ångesten. Självmordstankarna. Hopplösheten när jag vaknar och tittar på mobilen för att konstatera att klockan är 09.33 och att jag har missat första lektionen. Känslan av att sitta i min säng med bara knän uppdragna mot hakan och känna ångesten omkring mig. Vanmakten, när kvinnan från socialtjänsten med rött, kortklippt hår då och då kommer hem till vår lägenhet för att besöka mig och “kolla läget”, som hon alltid så diplomatiskt säger.

Ingen vet exakt hur många. Men en undersökning från Skolinspektionen 2021 visar att ungefär 1700 elever har en sammanhängande ogiltig frånvaro under minst en månad. Troligen är siffran mycket högre. Inte heller vet man vilka som ska räknas som hemmasittare. Det finns inte ens en gemensam och entydig definition. Hemmasittare är en term som används utifrån vad man tycker om de som inte går till skolan. Ett annat ord är “problematisk skolfrånvaro”. Men det räknar alla barn som inte är i skolan, trots att grundproblemet är olika hos den som inte vill eller inte kan. Barn osynliggörs.   

Varför blir en person hemmasittare? Är det ens ett val? När man inte vet vilka det är man pratar om eller hur många de är så ligger det i sakens natur att det heller inte finns möjlighet att upptäcka alla som skulle vara i behov av hjälp eller varför de inte sitter på sin plats i klassrummet. Hur många elever eller vilka som går under radarn vet ofta ingen, innan det är för sent. Inte heller finns ett samlat grepp kring åtgärder för skola, socialtjänst, föräldrar eller anhöriga att förhålla sig till.

Det finns viss forskning, men det är stor skillnad mellan hur olika skolor jobbar. De böcker som har skrivits om hemmasittare visar en stor känsla av maktlöshet. Det är även ofta som det finns flera orsaker, sjukdom och mobbing, att en elev inte får rätt stöd eller att eleverna blir uttråkade i skolan. Många barn som hamnar hemma är särbegåvade, de får inte utmaningarna de skulle behöva. Trots att det många gånger finns en tydlig orsak bakom, finns det även fall där det inte finns alls.

Det man vet är att antalet barn som inte går till skolan har ökat kraftigt de senaste åren, samtidigt som allt fler unga rapporteras må dåligt. För den drabbade finns inte mycket stöd att räkna med. Myndigheter står ofta handfallna i mötet med barn som i många fall klarar av att ha ett välfungerande liv vid sidan av skolan men får ångest av att ens befinna sig i närheten av skolgården. Den elev som inte når hela vägen fram till tröskeln till klassrummet räknas till slut inte mer. Barn med huvudvärk och ångest räknas inte. Barn som bara klarar av skolan enligt anpassad studieplan några timmar i veckan räknas inte heller. 

Har man långvarig ångest så är man sjuk. Inget barn med ångest sitter hemma för att det är roligare att springa på stan, om man klarar av att vara i skolan. Och barn som tycker att det är roligare att springa på stan sitter inte hemma med ångest. Det är skillnad på att skolka eller att inte kunna trots att man vill vara i skolan. 

Möjligheten att få studera hemifrån eller få stöd av en lärare utanför skoltid finns sällan. Även om lagen tillåter distansstudier så ges inte möjligheten i praktiken. Idag finns det inte heller någon pedagogik för att bemöta dessa elever, även om skolkoncernen Magelungen är vägledande för att bemöta hemmasittare, genom sitt HSP-program. Det är istället föräldrarna och hemmet som får bära skulden samtidigt som många vittnar om att det inte är något man valt eller något som man struntar i.

Det är inte registreringen av långtidsfrånvaro som giltig eller ogiltig som gör skillnad. Det är behovet  och förmågan att se faktorerna bakom som vi behöver fokusera på. Ohälsan. Individens misslyckande. Och samhällets. Ingvar Nilsson, som är nationalekonom, pekar på att utanförskapet kostar samhället nästan en halv miljon för varje person som aldrig kommer in på arbetsmarknaden, varje år, ett helt liv. 

“En individ som inte är arbetsför kostar mellan tolv och femton miljoner kronor under sin livstid” enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson.

Problematiken diskuteras politiskt, men konkreta lösningar saknas.  Det har tagit väldigt lång tid att ens få Skolverket att möjliggöra en kartläggning av hur många elever det faktiskt handlar om. Nu ligger frågan hos regeringen. Det är dags att agera! För att veta var vi ska börja behövs statistiken. Som ett första steg behöver man ta reda på hur verkligheten ser ut. Vuxna i skolan behöver dessutom bli bättre på att arbeta förebyggande för att känna till risker och sätta in tidigt stöd och snabba insatser. Ökad samverkan mellan skola, socialtjänst och elevhälsa är avgörande. Skolan får aldrig bara vänta och se. 

Det är dags att ta ungdomars mående på allvar! Det är ett stort svek mot alla elever och mot Sveriges unga att detta tillåts fortsätta vara ett växande samhällsproblem, när ingenting görs. Vuxna och myndigheter måste ta ungdomars oro och ohälsa på allvar om de ska kunna göra något åt det. Börja idag! För hur kan skolan vara för alla barn, om det finns barn som inte räknas?

Naomi Henftling O. skribent