Kära buss 61.
Jag skriver det här brevet med kärlek, men också med oro. Det finns få i vår omgivning som undgått vårt tycke för varandra. Du tar mig dit jag ska, från där jag är, bättre än vad någon kan begära. Det finns ingen annan buss jag hellre åker med, men det är inte utan tanken på en dyster framtid vi tar oss fram över Norrmalm och Kungsholmen.
Från Ruddammen till Hornsberg rullar du, och på vägen passerar du en majoritet av de viktiga platserna i mitt liv. Trots att jag inte vet om det heter Rud-dammen eller Rudd-ammen så har jag spenderat många dagar i plugget där uppe. I samma ände ligger både stationer utanför KTH och min nuvarande lägenhet, om jag bara hade vetat den lyxen när vi träffades för första gången 2020. Fortsätter man vidare så passerar man Odenplan, där tunnelbanan tar mig hem till mina föräldrar i mitt barndomshem. Vidare kan man ta sig till Hantverkargatan, där två viktiga kontor ligger. Dels det där jag har ett litet skrivbord nu som distriktsordförande, dels det där min sambo jobbade när vi blev tillsammans. Många fina minnen börjar med en resa med dig, buss 61.
Nästan längst bort på din linje ligger LUF:s medlemslokal, där jag spenderat otaliga timmar med att lära mig mer om allt och träffat många goda vänner. Att jag aldrig åkt med dig längre än Kristineberg tar jag som ett tecken på att framtiden har mer att ge. Men som i alla relationer finns alltid yttre faktorer som man måste hantera tillsammans. Denna gång är jag rädd att jag inte kan rädda oss. Det rödgröna gänget i Landstingshuset driver på nedläggningar i rekordfart, höjer priser och låter klagomål om trängsel öka. Jag är rädd att vi snart mister varandra i den rödgröna röran, buss 61. Kanske sitter det någon annan och drömmer om en resa till sin favoritperson eller älsklingsplats. Färre sådana resor blir nu möjliga. 90 linjer har skurits ner på, 22 är helt borta och var sjätte buss i innerstaden är borta. Buss 75 försvann på helt felaktiga grunder, tunnelbanan går mer sällan och fler problem är att vänta. Allt medan detta händer betalar vi mer för att resa, och skatten höjs ännu en gång.
Bussar och annan kollektivtrafik kan till ytan verka stel och tråkig. Men du och jag, buss 61, vet att det handlar om mycket mer. Så för våra framtida resor, och andras, så hoppas jag att utvecklingen vänder åt rätt håll. Fler reser med kollektivtrafiken nu än på länge. I höst flyttar jag från min lägenhet, och kommer förmodligen inte ha lika nära till dig, buss 61, men jag längtar redan till varje ny resa. För en buss betyder mer än bara att resa. För de flesta är det en resa till något. Jag hoppas att fler ska få ta bussen till sitt jobb, sin skola, familj eller kärleken.
Tack, buss 61, vi ses snart igen.
Emil Rapp, distriktsordförande LUF Storstockholm och gästskribent i RF