”Vi var som systrar när vi var små. Idag träffar jag henne aldrig. Ingen i familjen gör det.”
Lika nära som systrar var de. Min före detta kollega och hennes kusin. Vi satt och tog en kopp kaffe på rasten när hon sa det där om att de aldrig syns längre. Jag blev så klart väldigt nyfiken och frågade varför. Svaret: hennes kusin visade sig vara lesbisk och hela familjen hade efter det tagit avstånd.

Förra veckan ägde Pridefestivalen i Stockholm rum. En tillställning som av en del anses totalt onödig och av andra som väldigt viktig. Jag tillhör den senare gruppen. Däremot är jag inte en av de som blir förskräckt över att folk tycker att Pride inte behövs. När folk säger något i stil med ”Vad ska vi med Pride till?”, blir jag ofta hoppfull. Inte alltid, men ofta. Den kommentaren kan givetvis betyda flera saker. Det kan tyvärr betyda att en trångsynt och gammalmodig människa varit i farten igen, men kanske också att någon uppriktigt undrar varför Pride behövs. Någon som tycker att Hbtq-rörelsen är en sådan självklar del av vårt samhälle, och att de har samma rätt till att älska och älskas som alla andra, att folk som motsätter sig den tanken känns helt främmande. Så främmande att man inte kan tro att de existerar.

Min tanke kanske är naiv, men i vissa fall tror jag att den kan stämma. Låt mig dock understryka att jag inte finner sådana uttalanden helt oproblematiska. Men jag blir som sagt hoppfull. För jag tycker att alla människors lika värde ska vara så pass självklart att det nästan inte går att begripa att det finns folk som tycker annorlunda. Men med Pride färskt i minnet är det kanske lägligt att understryka vikten av att begripa det obegripliga.

Min före detta kollegas kusin har idag ingen kontakt med sin familj. Inte för något hon gjort. Inte för något hon sagt. Inte för något felsteg hon tagit. Utan för den hon är. Den hon föddes till. Hon står till och med utan den person som beskrev deras relation så nära som systerskap. Här finns det så mycket som är obegripligt. Främst familjens agerande. Visst, man får respektera hennes familjs val. Vi lever i en demokrati. Allas åsikter är välkomna och ska få vädras. Däremot behöver vi aldrig acceptera att det ser ut så här. Det finns alltid utrymme att övertyga de som inte håller med. Mitt bidrag, så här långt, är den här spretiga lilla texten. Det är verkligen inte mycket, men det är något. Ett större, mer slagfärdigt och kollektivt bidrag är Pridefestivalen. Och den behövs onekligen. Förvisso av fler skäl än att folk blir exkluderade från sina familjer. Men tänk vad fint att hundratusentals människor samlades på Stockholms gator förra veckan för att högt, stolt och med dunder och brak inkluderade just dessa.

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat