I tisdagens stora primärval tog Hillary Clinton hem stora segrar, och USA gick allt närmare nomineringen av sin första kvinnliga presidentkandidat någonsin. Ett historiskt ögonblick närmar sig. Ett ögonblick där kvinnor runtom i världen kommer att se Hillary Clinton i tv-rutan och tänka; ’’Det där skulle kunna vara jag’’. Grundkursen i identitetspolitik lär oss att man som ung kvinna, borde vara överlycklig av bara tanken av att USA:s nästa president skulle kunna bli en kvinna. Men, ska det faktum att en presidentkandidat har en viss typ av anatomi vara det avgörande för hur väl de fungerar som nästa världsledare? Ska man hoppa upp och ner av glädje över att en korrupt, kalkylerande och oärlig politiker möjligen vinner valet? Att en kvinna kan vinna är fantastiskt, men det måste vara rätt kvinna.

När ett historiskt ögonblick sker, förväntar man sig att det samtidigt sker en förändring till ett bättre samhälle för alla. Men med Clinton som president kommer samma korrupta politik, samma likgiltiga retorik och samma etablissemang som dikterat amerikansk politik, att fortsätta diktera. USAs demokrati är under hot, och vissa skulle argumentera obefintlig, vid det här laget. Privata intressen regerar och det amerikanska folkets vilja ignoreras. Den ekonomiska ojämlikheten når groteska nivåer där det enprocentiga toppskiktet äger lika mycket rikedomar som resterande 90 % av befolkningen sammanlagt. 45 000 människor om året dör i USA för att de inte har råd med hälsovård. Unga människor blir skuldsatta för resten av sina liv för att de vill skaffa sig en högre utbildning och minimilönen ligger lågt samtidigt som företagsledare får massiva bonusar. Problemet är akut och dramatiska förändringar angående pengarnas inflytande i politiken måste genomföras.

Hillary Clinton är en av de politiker som har tjänat mest på den nuvarande ordningen. Hon har fått miljontals dollar från Wall Street-banker och andra privata intressen i form av donationer under hela sin karriär, vilket också har påverkat hennes politiska ställningstaganden. Pengar köper ju trots allt inflytande.

Är det exemplvis ett sammanträffande att Hillary Clinton lobbade för ’’fracking’’ och Keystone Pipeline samtidigt som hon fick stora donationer från olje- och andra industrier inom fossila bränslen? Eller att vapentillverkare och Saudierna donerade till Clinton Foundation samtidigt som deras vapenavtal gick igenom? Eller att hon, efter flera års förespråkande för allmän sjukvård, helt plötsligt är emot det efter att ha fått flera miljoner av hälsoindustrin? Hon har hållit tal för Wall Street-banker där hon har försvarat deras korrupta beteende, samtidigt som pengarna rullade in. Det är inget sammanträffande, det är korruption. Det är inte bara en form av korruption som förstör för amerikansk demokrati och ekonomi, utan det förstör också miljön, vilket påverkar oss alla.

Clintons korruption är dock inte det enda bekymret. Hennes utrikespolitiska ställningar är också ifrågasättbara. Det faktum att Hillary var för Irakkriget var ett problem, som hon sedan bett om ursäkt för. Visst kan man göra det, men om man sedan propagerar för samma aggressiva utrikespolitik i Syrien, är det tydligt att hon inte har lärt sig någonting från sina tidigare så kallade “misstag” i Irak. Att se internationell politik som en geo-politisk schackbräda skapar mer problem, inte mindre. Kanske är det dags för en förändring, efter 15 år i mellanöstern där vi nu har mer terror i världen än vi hade innan.

Bernie Sanders, vars chanser att bli demokraternas representant nu är minimala, har stått upp emot stora lobbyingindustrier hela sin karriär. Han har kämpat emot farmaceutiska industrier vars syfte är att göra stora vinster på sjuka, fattiga amerikaner. När Hillary var för Irakkriget, ledde Sanders oppositionen. När Hillary stöttade en republikansk politiker som röstade emot civil rights act på 1960-talet, blev Sanders arresterad för att han protesterade mot segregation. Och till sist, när Hillary under sin valkampanj 2016 tog emot miljontals dollar från Wall Street-banker, har Bernie Sanders finansierat sin kampanj med små enskilda donationer från vanliga amerikaner och inte tagit emot ett öre ifrån storindustrin. Sanders vill göra de uppenbart för stora finansiella institutionerna, vars tillgångar är över 60 % av USAs BNP, mindre. Hillary Clinton argumenterar emot honom, vilket förstås är förväntat. Sanders är en riktig ledare, den främsta kandidaten och han skulle kunna driva igenom de verkliga förändringar som USA behöver.

Så,.. nu kan det historiska ögonblicket snart vara här, men jag känner ingen vidare glädje, utan känner oro inför USAs och resten av världens framtid. 4-8 år av Hillary Clinton kommer möjligtvis ge oss små förändringar åt rätt håll, och hon är givetvis bättre än Trump, men de förändringar USA behöver är inte små. Som Bernie Sanders säger behövs det en politisk revolution. Korruptionen har pågått alldeles för länge och det amerikanska folket har fått nog. Systemet så som den ser ut, har inte lyckats leverera det som folket vill ha. Sjukvård, en minimilön som går att leva på, strävan efter en hållbar miljö, demokrati med mera. Människor är trötta på etablissemanget och Clinton är definitionen av etablissemanget. Hur troligt är det att en kvinna som i princip ägs av storindustrin, kommer att representera den amerikanska befolkningen? Hon kommer snarare göra det som hennes ägare vill att hon ska göra, vilket skadar befolkningen, demokratin, ekonomin och miljön.

Könet på en presidentkandidat ger mig ingen trygghet, det som ger mig trygghet är en kandidat som representerar befolkningen och som står fast vid sina principer, även om det inte är populärt. Hillary Clinton är inte den kandidaten; det enda hon skriver historia med är faktum att hon är en kvinna.  

Emmie Mikaelsson, skribent Radikalt Forum