Det finns ett stort medieförakt idag. Många litar inte på etablerad media och vänder sig av den anledningen till högst tvivelaktig så kallad alternativ media. Att många tvivlar på den tredje statsmakten (massmedia), som ska främja demokrati och granska makten åt folket, är såklart ett stort problem. Men kanske är det inte konstigt att förtroendet sviktar.
Det har länge debatterats om en vänstervriden svensk media. Jag syftar inte till att diskutera det ännu en gång. Men med det i tanken kan man undra varför Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, är veckans stora skurk i pressen? Efter det att den enorma Paradisläckan blev offentlig som bland andra svenska Uppdrag Granskning hjälpte till att avslöja blev det tydligt att Östling hade haft fuffens för sig.
Men vad hade han egentligen gjort? Jag förstod inte riktigt det och tror inte heller att alla som såg programmet gjorde det. Det enda som blev riktigt tydligt var att Leif Östling bör medietränas.
Men har han gjort något olagligt? Är han en hemsk skattesmitare? Varför detta hårda tonläge mot Östling? Det enda jag tycker svensk massmedia lyckats med i detta fall är att utmåla mannen som en bov. Att förklara varför har onekligen varit knepigare. Men svaret är faktiskt nej. Östling har inte brutit någon lag eller smitit från någon skatt. Han har så som jag läst mig till det, betalat den skatt han ska, hela 180 miljoner kronor sedan 2010. Inte ett öre mer eller mindre. Det han däremot inte har gjort är att betala skatt för de inkomster han har utanför Sverige.
Jag kan inget om ekonomi. Det framgår nog ganska tydligt. Men det jag vill belysa här är att svensk media hetsat upp det här ”avslöjandet” lite väl mycket. Så mycket att jag nästan känner att det här är agendasättande journalistik. Opinionsbildande i nån mån. Jag kommer inte vända mig till alternativ media på grund av detta, men jag kan säga så mycket som så här att förtroendet för etablerad media, för min del, denna vecka har dippat lite.
Samuel Rubinstein
Skribent Radikalt Forum
Skribentfoto: Privat
