Vi liberaler gillar att se tillbaka på historien för att få det bekräftat för oss att vi har rätt. Det är trots allt mycket ovanligt att man kritiserar något hemskt politiskt misstag genom att säga att det var för liberalt, och när man gör det, som med migrationspolitiken 2015, så anser vi ofta att den kritiken är felaktig. Nu skulle jag vilja göra ett kontroversiellt påstående: historien har inte motbevisat någon enskild ideologi. Detta kan tyckas fånigt – har inte historien motbevisat kommunism eller fascism? Nja, jag skulle vilja påstå att det som verkligen har motbevisats har varit slaviskt följande av ideologier även när människor tar skada av dem. 

Det borde låta uppenbart att man inte ska köra på med ideologin om politiken börjar skada människor. Instinktivt tänker man att de enda som inte följer detta är just de fascister och kommunister som låter sina idéer skada folket, för den goda sakens skull. Jag skulle nästan vilja tillskriva liberalismens historiska framgångar till att liberaler har förstått detta och har kunnat kompromissa med andra när de mest liberala idéerna börjar skada folk. Det är av detta skäl som liberalism inte är synonymt med anarkism.

Problemet är att det finns en riktig risk att även liberaler faller in i detta dogmatiska ideologiska träsk. Jag tänker på den stereotypa pojkrumsliberalen som har koll på alla de liberala tänkarna, men som inte har någon uppfattning om verkligheten. Risken är att han, likt så många av de andra ideologerna bryr sig mer om den ideologiska kampen än om att hjälpa sina medmänniskor. Visst faller jag in i denna kategori själv, och det är därför jag tar det här problemet på stort allvar. Vi känner alla till de ideologiska skälen till att ha så låga skatter som möjligt, men på samma gång så förstår vi att skatter är en nödvändighet. Vi får inte tappa denna förståelse och på så sätt lämna över jobbet att bry sig om verkligheten till någon annan. 

Politik måste finnas till för att hjälpa människor i verkligheten, inte bara i en ideologisk drömvärld. För att kunna göra det krävs att vi ser och förstår människor och hur de påverkas av politiken. Bra politik kräver alltså en form av social kompetens, och det är denna kompetens som jag oroar mig fö att vi pojkrumsliberaler saknar.

Låt mig nu förtydliga, jag tycker inte att vi ska slipa ner vår ideologi eller att vi ska gå och bli konservativa eller socialister. Men vi måste erkänna att man inte alltid kan ta den ideologiskt renaste vägen. Jag är för en världsstat och öppna gränser, men jag förstår att man kan stå upp för sina värderingar och på samma gång visa sig som villig att kompromissa i sakfrågor.

Att ta dessa diskussioner är inte roligt, men det är nödvändigt för en seriös politisk organisation. Vi måste erkänna att vi håller på med politik för att göra människors liv bättre, inte för att främja liberalismen. Ofta sammanfaller visserligen dessa två mål, men vi måste inse att det första målet alltid måste gå före.

Låt oss nu återgå till våra ideologiska debatter om frihet och låt oss hålla på med dessa ett bra tag. Men när vi sedan kliver upp i talarstolen på nästa kongress eller årsmöte så får vi ta och lämna detta bakom oss. Låt oss vara lite mer seriösa än att argumentera för legalisering av marijuana med argumentet att legalisering är frihet och frihet är bra. Låt oss istället bemöta argumenten emot legalisering och sakligt förklara varför vi anser att legalisering skulle göra människors liv bättre. Låt oss diskutera och debattera, men låt oss inte, med yxan i hand, påbörja våra utilitära ideologiska stordåd hos stackars pantlånerskor. Hugg inte ner tanter, omfamna den socialt kompetenta liberalismen.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Ordförande LUF Nacka-Värmdö