Fredag. Man dricker för att det är både gott och roligt, man röker en cigarett för att jävlas med Annika Strandhäll och avslutar alltsammans på en snabbmatskedja lite för sent. Så kan ganska många svenskars ordinära fredagskvällar sammanfattas, åtminstone innan någon i Kina bestämde sig att avnjuta en dåligt tillagad fladdermus. 

Dåliga vanor som känns bra och gör livet lite roligare att leva är en central del av vår vardag, och det behövs inte en fredagskväll för att se exemplen på det. Trots att det är dåligt för hälsan äter många mer än 500 gram kött i veckan, avnjuter en kall Coca Cola till lunchen eller tar en extra bulle till fikat. Det finns många liberaler som romantiserar det goda livet och att man tar tillvara på det lilla extra i vardagen. Och varför skulle man inte göra det – att följa Edward Bloms livsfilosofi om allting gott och alldeles för mycket låter onekligen mer njutbart än att göra som Folkhälsomyndigheten och paternalistiska socialdemokrater vill. Det är därför LUF klär ut en förbundsordförande till en cigarett och sätter sig på en uteservering och protesterar mot ett dumt förbud mot att få röka på uteserveringar. Att det sedan visade sig att cigarettmannen, eller Joar Forssell som han också kallas, har astma och aldrig tidigare rökt spelar ingen som helst roll, det är principen som är det viktiga att stå upp för. Och då sätter man sig ner och röker bara för att jävlas med Annika Strandhäll.

Men hur väl rimmar den här folkhälsopolitiken, eller snarare motståndet mot den, med den svenska välfärdsstaten? Det korta svaret är; inte jättebra. Liberaler vill stå upp för fria individer som fattar egna beslut, och vi vill också stå upp för den smalare staten. Däremot är det sällan udden i kritiken mot den stora staten riktas mot sjukvården, och finansieringen av den. Samtidigt är det just sjukvården som tar smällen när folkhälsan försämras och behovet av vård ökar. Andelen svenskar med fetma har tredubblats sedan 1980-talet, och i dag har över en miljon vuxna fetma. Det krävs ingen nationalekonom för att inse att det innebär enorma summor pengar till sjukvården på grund av människors dåliga vanor som förvisso kanske gör livet mer roligt för stunden, men som i längden gör dem sjuka.

De statliga pekpinnarna för hur människor ska leva ska vara få som möjligt, men statens utgifter ska också vara så små som möjligt. Det blir en omöjlig ekvation att inte se till folkhälsan genom att propagera emot rökförbud och friskvårdsbidrag, samtidigt som man försvarar den gemensamt finansierade sjukvården. Statsapparaten idag är för stor och borde bantas. Det uppnår man inte genom att montera ner socialdemokratisk folkhälsopolitik samtidigt som man värnar deras allmänna sjukvårdssystem. Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum