Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum