Stop making sense

Coola synthar, funkedelisk disco, rolig scenshow, och allt på film. Ja. 80-talet har verkligen allt. Har du någonsin hört talats om Talking Heads? Du kanske har hört låtar som Psycho Killer, This Must Be The Place (Naive Melody) eller Once In A Lifetime?

Talking Heads var ett new wave-band som bildades i New Yorks förorter under mitten av 70-talet och fick genomslag direkt mest på grund av deras nyskapande stil och samhällsskildrande texter men också på grund av sångaren, David Byrne’s, speciella scennärvaro.

I början av 80-talet kom bandet i kontakt med filmskaparen och regissören Jonathan Demme som gärna ville göra en konsertfilm med bandet. De tackade ja och resten är historia. Filmen filmades under 4 nätter på Hollywood Pantages Theatre i december 1984 och var den första som använde sig av helt digital ljudteknik.

Vad är det då som gör att Stop Making Sense anses vara den bästa konsertfilmen genom tiderna? I min mening är det först och främst musiken som gör det. Samtliga medlemmar, Tina Weymouth, David Byrne, Jerry Harrison och Chris Frantz är extremt talangfulla musiker och det hörs verkligen. Förutom individuell briljans är det också underbart samspelta. Det andra viktiga draget är scennärvaron. Själva scenen är egentligen väldigt avskalad men alla bandmedlemmarna ser ut att ha sjukt roligt och kombinera det med en äkta gospelkör och lite rolig percussion så har du allt.

Om du gillar lite mer funkig musik är detta definitivt något för dig! Talking Heads har tagit ett potpurri av sina största hits och omtyckta låtar, gjort dem ännu bättre och levererat en riktigt bra konsert. Filmen finns att se antingen på Youtube eller Amazon Prime men det går också att lyssna på det på Spotify. Väljer du Spotify missar du dock hela showen och det hade jag inte rekommenderat.

Recension av Emil Carlsson

Il Postino

Den berömda kärlekspoeten Pablo Neruda befinner sig i landsflykt från det fascistiska Chile och hamnar på en liten italiensk ö där en simpel man får i uppdrag att bli Nerudas brevbärare. Till en början verkar huvudpersonen oändligt korkad och socialt inkompetent, men vi inser snart att det inte är något fel på honom utöver den extremt ostimulerande miljön han har vuxit upp i. De två männen blir vänner och brevbäraren får lära sig allt om poesi, politik och kärlek. I bakgrunden ligger hela tiden den italienska efterkrigstidens politiska spänningar mellan öst och väst samt mellan kommunister och kristdemokrater. Om inte för annat så är filmen värd att se bara för att få se Pablo Neruda göra pastadeg på den italienska landsbygden.

Nu kanske du undrar var du kan se den här filmen. Här kommer ett andra tips: genom många kommuners bibliotek (dock inte Stockholm Stads) så kan man få tillgång till streamingtjänsten Cineasterna helt avgiftsfritt.

Recension av Carl Sträng