Europa. En världsdel med årtusenden av gemensam kultur, av gemensamma språk och av gemensam historia. En världsdel där välupptrampade handelsvägar leder kors och tvärs över alla de tillfälliga gränser som genom seklen har dragits upp för att sedan smulas sönder igen. Det kulturella släktskapet är lika ofrånkomligt som uråldrigt, och har lagt grunden för det samförstånd varpå Europa har byggt tidernas kanske mest framgångsrika freds- och frihandelsprojekt – samtidigt som vår kontinent rymmer en häpnadsväckande mångfald av kulturyttringar, traditioner och levnadssätt. Enhet genom mångfald har alltid varit Europas, och EU:s, främsta styrka.

När Liberalerna (och som vanligt, LUF) nu lyfter EU som en prioriterad valfråga är det otvivelaktigen med en brinnande passion för denna fredliga, familjära, frihetsvärnande gemenskap, och för det ekonomiska välstånd som det mellanstatliga samarbetet har möjliggjort. Samtidigt görs det med en eldfängd naivitet med vilken vi riskerar att skjuta oss själva i foten. 

Det är kanske dags att vi lyssnar lite mer på de röster som vill bromsa in den explosionsartade utvidgningen till ständigt nya verksamhetsområden – oftast vill de nämligen unionen väl.

Att de flesta frihetligt sinnade stöttar själva idén om ett europeiskt samarbete är en självklarhet. I grunden är EU en ekonomisk och säkerhetspolitisk sammanslutning som syftar till att värna stabiliteten i regionen genom att underlätta handel och diplomatisk kontakt. Inga konstigheter. Men att grundtanken är god innebär inte att vi kan sluta vara försiktiga med var vi placerar makt och inflytande över människors liv. Det innebär inte heller att de som förhåller sig skeptiska till specifika policyförslag nödvändigtvis vill underminera unionens kärnvärden. Det finns skäl att visa förståelse för de debattörer som allt oftare lyfter upp sin oro för ökande regleringsbörda och oroväckande överstatliga ambitioner, även om man inte behöver dela alla deras slutsatser. Det handlar, som så många gärna uttrycker det, om att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Närhelst makt centreras gör man nämligen klokt i att vara försiktig. Även om EU:s konstitutionella ramverk är stabilt och risken för en fullständig totalitär omsvängning inte tycks överhängande börjar varje sjumilavandring mot storhetsvansinne med ett enda kliv. Även socialliberala världsförbättrare kan bli närmast tyranniska i sin iver att använda ett effektivt verktyg för att bedriva ”objektivt bra” politik – och socialliberaler är knappast det största hotet. Utan en klar bild av EU-samarbetets syfte riskerar dess funktion att urvattnas, och medborgarnas förtroende att urholkas.

Vissa samhällsproblem kanske faktiskt är vettigare att lösa på en administrativ nivå som ligger så nära människor som möjligt, och olika lösningar kanske fungerar olika bra i länder med olika rättstraditioner och välfärdsambitioner. Socialpolitiken, till exempel. Och om alla tvingas göra likadant förloras möjligheten att uppnå olika resultat och därmed utvärdera olika institutionella modeller genom inbördes konkurrens. Likriktning dödar nytänkande.  

Mer EU behöver faktiskt inte nödvändigtvis betyda ett bättre EU, på samma sätt som mer stat inte behöver betyda en bättre stat. Det liberala projektet handlar om att flytta makt från statsapparaten till den individuella människan och de små gemenskaperna, inte enbart om att flytta den från en offentlig maktapparat till en annan, ännu större. Därför bör subsidiaritetsprincipen värnas och EU hålla sig till de naturligt gränsöverskridande frågor som är samarbetets kärnuppgifter.

För att sammanfatta: Det är lite som med barn. Man kan älska dem oändligt, och ändå sätta gränser och ställa krav när man uppfostrar dem. På samma sätt borde vi liberaler kunna älska EU och unionsprojektets grundvalar – utan att fördenskull bli blinda för byråkratins brister.

Linnea Dubois