”Det här är egentligen något för dem som pluggar genusvetenskap på Södertörn…”

Det var en av många kommentarer som jag fick höra under ett seminarium om minoriteter och likabehandling. Inför det här seminariet hade en fått skriva en uppsats där en reflekterade kring vilka fördelar det fanns med att till exempel vara en. En del av den här uppsatsen hade dessutom bestått av reflekterande över varför det var svårt att uppnå likabehandling. Under mitt seminarium blev det tydligt att uppgiften inte var uppskattad. Den största kritiken mot den var att det var ett onödigt moment för en civilingenjörsutbildning och att den var vinklad. Anledningen till att en del såg uppgiften som vinklad var att en uppmanades till att diskutera fördelarna med att exempelvis vara man. Kan tillägga att alla förutom två i min seminariegrupp identifierade sig som män.

Det här seminariet ger ett ganska tydligt svar på varför det är svårt att uppnå likabehandling. Om människor inte kan ta en uppgift där jämställdhetsproblem lyfts upp seriöst är det inte konstigt att samhället ser ut som det gör idag. Personligen uppskattade jag uppgiften mycket och tyckte det var  bra av universitetet att lyfta det här perspektivet. Jag tycker dessutom att det är särskilt viktigt att lyfta det på utbildningar som min – där majoriteten av studenterna är män. Dessutom är majoriteten av de som jobbar i min framtida bransch män. Det är viktigt att kunna tänka från andras perspektiv och att bli medveten om den särbehandling som existerar. Materialet en fick läsa igenom inför seminariet innehöll en berättelse om hur en kvinna ansåg att hon inte blev tagen lika seriöst som männen på hennes arbetsplats. Hon ansåg inte att det berodde på att männen aktivt valde att behandla henne annorlunda utan snarare att de gjorde det omedvetet. Det hade varit intressant att diskutera. Men istället hamnade seminariets fokus på att klaga på uppgiftens relevans och vinkling.

Jag kan självklart vara självkritisk nu i efterhand och anse att jag borde ha tagit upp det jag skriver om nu på plats istället för i en artikel. Men ibland får en välja sina strider. Dessutom var det inte lätt som en av två tjejer att våga sträcka på sig och säga emot. Vilket i sig är talande för hur vårt samhälle ser ut.  

De tankar som diskuteras under seminariet är knappast unika för de deltagarna. Trots att Sverige har kommit långt i sitt jämställdhetsarbete finns det mycket kvar att jobba på. Det handlar framförallt om de vardagliga företeelserna. Som att män är mer benägna och tillåtna att ta plats. Som att en i många fall inte blir tagen lika seriöst som kvinna. Som att kvinnor får lägre lön än män. Bara för att nämna några exempel.

Det här är problem som är svåra att bemöta. Som liberal tycker jag inte att staten ska gå in och lagstifta och detaljstyra. Det skulle kanske göra att det ser mer jämställt ut på ytan men det skulle inte förändra individers åsikter och omedvetna handlingar. 

Nä. Det en bör gör är precis det som hände på min utbildning. Fast kanske bättre utformat. Kanske att det skulle diskuteras lite på varje seminarium istället för att bara ha ett seminarium om det på tre år. Det behövs att en diskuterar och belyser de problem som finns på ett seriöst sätt. Ju mer det diskuteras, desto större chans är det att folk reflekterar över sitt egna beteende. Om en kan ändra beteende på individnivå kommer vi  till slut även att kunna ändra på samhället. Det är en process som tar tid, men som i slutändan kommer vara värd besväret. För jämställdhet och likabehandling är något som alla borde vilja uppnå, inte bara de som pluggar genusstudier på Södertörn. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll