Decentralisering beskrivs så här på Wikipedia “beslutsbefogenheten kryper nedåt i hierarkipyramiden och ger fler möjligheter att få sin röst hörd”. Längst ner i varje pyramid finner vi individen, vilken allt beslutsfattande skulle utgå ifrån om konceptet decentralisering genomfördes fullt ut. Ett system där makten till stor del utgår från individen och som undviker överstatlighet rimmar väl med liberalismen.

Partiet Liberalerna och dess ungdomsförbund tenderar att föredra centralisering snarare än dess motsats, decentralisering. Det syns bland annat i utbildningspolitiken där Liberalerna förespråkar ett förstatligande av skolan. LSS-verksamheten är ytterligare ett område där förstatligande anförs som en lösning. Men det kanske mest uppenbara exemplet på centraliseringskramandet är Liberalernas inställning till EU där slogans som ”Mer EU” användes i det senaste Europaparlamentsvalet. Liberalernas idé om ”Mer EU” sträcker sig bortom EU:s centrala värden om fri rörlighet för människor, kapital och tjänster, vilka har tjänat oss väl. Bland annat omfattar den EU-politik såsom införandet av en social pelare, vilket förenklat kan beskrivas som en lagstadgad välfärdsstat i samtliga medlemsländer i unionen.

Bland motiven bakom ett mer centralt styre är strävan efter likvärdighet. Det som inte går att delegera ner till individnivå bör vara lika för alla för att främja den typiskt socialliberala ambitionen om lika möjligheter. Men central styrning och utförande behöver inte vara den enda vägen att gå. Om vi tar exemplet med skolan så är inte ett förstatligande den enda möjliga vägen för att uppnå likvärdighet. En annan lösning skulle kunna vara att införa statliga minimikrav men i övrigt hålla dörrarna öppna för mångfald och konkurrens.

Konkurrens är sedan Adam Smith känt som en av grundpelarna för ett effektivt utnyttjande av resurser inom ekonomin. På ett liknande vis som konkurrens effektiviserar varu- och tjänstesektorn kan den gynna institutioners utveckling i form av institutionell konkurrens. Flera offentliga institutioner med liknande uppdrag uppfattas ibland som ett ineffektivt nyttjande av resurserna. Det går att hitta exempel som bekräftar detta och tyvärr är det ofta svårare att tydliggöra hur mångfald och konkurrens bidrar till att verksamheten utvecklas. En jämförelse med den kreativa förstörelse som råder på fria marknader visar dock tydligt hur utvecklingen kan påskyndas vid fri konkurrens.

Inte nog med att mångfald påskyndar utvecklingen, den kan också bidra till en ökad vertikal maktdelning, vilken ökar närheten mellan individen och beslutsfattarna. Det kan även vara trygghetsingivande att flera olika system används och utvecklas parallellt. Föreställ dig en situation där en hel sektor sätts på prov i form av att något nytt och oväntat inträffar, låt säga en pandemi, och det enbart finns en enda statlig strategi. Sannolikheten att den håller måttet kan antas vara låg. Det blir intressant att ta del av kommande utvärderingar av hur mer centraliserade respektive decentralicerade sjukvårdssystem har klarat av coronapandemin. I en färsk rapport utgiven av Näringslivets forskningsinstitut Ratio (Mattias Lundbäck & Nils Karlson,” Myten om centralisering – Om sjukvården som ett polycentriskt system”, 4/5-21) beskrivs det att en decentraliserad vård med större inslag av privat finansiering ger bättre incitament för experimenterande, samarbete och högre tillgänglighet. 

Utöver praktiska fördelar så finns det ett egenvärde i möjliggörandet av olika sorters samhällen och levnadsstilar, vilket jag menar att decentralisering är en förutsättning för. Om det offentliga ska ägna sig åt verksamheter utöver upprätthållandet av lag och ordning så bör de kunna utformas och anpassas utefter lokala behov och önskemål. Vidare öppnar det upp för en utökad valfrihet då det går att välja den kommun vars verksamhet tilltalar en. Fler beslut förankrade lokalt är inte på något vis en uppmaning till mer politik, den yttersta formen av decentralism är fortfarande att överlåta all makt åt individen. Exempelvis blir beslut tagna över huvudet på individen inte mer acceptabla för att de sker på kommunal nivå istället för på regional eller statlig. Däremot så är sannolikheten att politikerna i ens närområde delar problembeskrivningen och synen på eventuella lösningar större än att några någonstans långt borta skulle göra det.

Givetvis finns det praktiska invändningar mot långtgående decentraliseringar och på vissa områden är centrala lösningar nödvändiga. Stordriftsfördelar och vad som är lämplig storlek på olika verksamheter måste tas hänsyn till. Men principen om decentralisering är värd att värna och jag ser gärna att den sprider sig vidare från Liberalernas ekonomiska politik till övriga politiska områden.

My Pohl

Ledamot CUF Storstockholms distriktsstyrelse