Tusen miljarder kronor är inte lite pengar. Om jag skulle fråga dig vad du skulle göra om du fick en sådan summa skulle du nog bara skratta bort det utan att tänka mycket mer på hur mycket pengar det faktiskt är. Faktum är att vi i Sverige har en tävling där vinnarpriset är just den summan. Och vet ni vad det bästa är? Vem som helst över 18 år kan delta! Utöver prissumman på en biljon riksdaler ingår också makten över att stifta landets lagar och bestämma vilken relation Sverige ska ha till omvärlden. Om du undrar varför denna tävling låter så bekant så är det för att du själv med högsta sannolikhet deltagit. Jag talar förstås om riksdagsvalet. Tävlingen som avgör spelreglerna för det politiska livet fyra år framåt. Den här tävlingen är inte oproblematisk, inte bara på grund av falska vallöften eller dylikt utan på grund av den relation den tvingar oss att ha till våra meningsmotståndare. 

“Det finns bara två val – seger eller död”, skrev Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gamla chefsideolog i samband med riksdagsvalet 2018. Samtidigt gick samtliga partier vänster om M och KD till val på att beskriva SD som högerextremister som utgör ett hot mot demokratin och att en röst på dem är en röst mot invandrares och kvinnors rättigheter. Även om de kanske beskriver SD på det sättet med rätta – exempelvis med tanke på Karlssons retorik – kan man fråga sig om det är okej att som politiker måla upp en sådan konfliktbild i en demokrati. 

Likt en familj som inväntar den förmögna släktingens bortgång, blir vi fiender, redo att tillta de mest otuktade medlen för att säkra vårt arv. Prispotten som vinnaren erhåller ger en till dimension av politisk debatt. På riksnivå innebär det att den partikonstellation som lyckas få med sig 51% av de medborgarnas stöd får ett pris som inte går att mäta sig med något annat. Tröstpriset för resterande 49% är att de får sitta på majoritetens arbetsplats, parlamentet, och klaga. Den här demokratimodellen fungerar bra tills åsikterna om ett gott samhälle splittras till varsina motpoler. 

Tänk dig: den politiska motståndaren beskriver en vision som du tycker är illegitim, destruktiv och ogenomtänkt. Vinner denne kommer du dessutom via skatteinbetalning tvingas finansiera det enligt dig dystopiska samhällsprojektet. Motståndaren är inte längre en motståndare. Snarare en fiende. 

När åsiktspluralismen ökar, vilket den gör i allra högsta grad, är det inte längre tänkbart att dela på samma maktinstrument. I grova drag: Om den utopi som 51% tolererar ses som dystopi av 49% själva är det kanske dags att minska verktyget statens gudamakt. Iallafall om vi vill kunna leva på samma territorium. Åsiktspluralism är något bra men att fortsätta dela på samma absoluta lagstiftning tvingar oss, om inte till krig, tillbaka människor till jantelagens disciplin; att undvika att sticka ut för att slippa bli bestraffad. 

Hur staten ska minskas i makt är en helt annan fråga. Det kan vara via lägre skatter, färre befogenheter eller något helt annat annat. Jag är väl medveten om att det också är en politiserad fråga – men jag tycker att det finns lärdomar oavsett ideologi att inte ha statsmakt som ändamål i sitt samhällsengagemang. För det är då meningsmotståndare istället blir fiender. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum