”En död allians innebär inte en död borgerlighet”, som Radikalt Forums egen Marcus Willershausen så klarsynt uttryckte det i sin senaste text, publicerad den 23 oktober. Jag skulle vilja hålla fast vid den tanken och ta den några steg längre. För hur ser framtiden egentligen utför en borgerlighet utan ett enat regeringsalternativ? Det är, på många sätt, upp till oss som ser oss som en del av den.

Historiskt har den svenska borgerligheten främst definierats genom sitt motstånd till socialdemokratin. Inledningsvis var relationen ett bittert resonemangsäktenskap där man kämpade i nöd snarare än lust, men någonstans längs vägen slutade samarbetet skava fullt så illa. Genom decennierna har insikten tilltagit om den fundamentala värdegemenskap som enar liberaler, liberalkonservativa och kristdemokrater till någonting större än ett valtekniskt samarbete. I borgerlighetens kärna finns en gemensam tro på ett samhälle större än staten, där individer i spontant organiserade gemenskaper är fria att använda sina förmågor efter eget huvud i strävan efter någonting bättre. Det handlar om en misstro mot kollektiv och en tillit till den fria människan. Denna samhörighet behöver värnas.

På lång sikt är borgerlig samverkan sannolikt fortfarande den enda framkomliga vägen för att hålla både socialister och populister stångna, även om socialdemokratin är svagare än någonsin. Det behövs ännu ett enat motstånd mot förtryck, förmynderi och den stora statens kvävande kontrollgrepp.

Det verkar dock i dagsläget alltmer avlägset att se alla fyra allianspartierna i Regeringskansliet den kommande mandatperioden, även om ett eller flera av dem fortfarande har chans på ministerposter. Detta är en svårfrånkomlig konsekvens av valresultatet filtrerat genom hårt hållna speltekniska vallöften. Även ute i kommunerna är det långt ifrån ovanligt att se de borgerliga partierna uppdelade, inte sällan som konsekvens av sakpolitisk pragmatism.

I detta är det avgörande att den borgerliga rörelsen inte splittras bara för att Allians för Sverige, om än tillfälligt, förpassas till historieböckerna. Det gemensamma arbetet fortsätter – måste fortsätta – på andra arenor och på nya sätt, såväl inom som utanför partipolitiken. På sätt och vis kan detta, gjort på rätt sätt, antagligen stärka den enade borgerligheten på lång sikt.

För det första öppnar ett mindre formellt samarbete  goda möjligheter för de borgerliga partierna till mer självständig idéutveckling, där de fyra kan följa sina egna formativa idèer, principer och skilda medlems- och väljarbaser till tydliga, ideologiskt stringenta profiler. Regeringsduglighet döms förvillande ofta utifrån sakpolitisk kompromissvillighet, vilket har tenderat att försvaga denna dimension vid såväl mediala granskning som självrannsakan. Alla parter har uppmanats passa in i den sakpolitiska alliansmallen, men det har uppenbart gått sådär. Och det är kanske heller inte där man bör leta efter nyckeln till borgerligheten. Vi kan inte låtsas att vi är fyra identiska partier där alla tycker exakt likadant, utan bör istället försöka främja den livskraftiga interna debatt som gör enigheten, där den nås, så mycket starkare. 

Parallellt med självterapin vore det önskvärt med just denna sorts gruppterapi. Borgerligheten skulle må bra av angelägen, formativ diskussion om de kärnvärden som förenar den. Det är dessa man måste samlas kring och gemensamt utveckla för att även på lång sikt ha styrfart framåt. Många borgerliga debattörer och tänker poängterar att de inte är utopister, och det är gott så, men givet den gigantiska socialdemokratiska välfärdsstatens efterhängsenhet och de klara samhällsproblem som finns att ta tag i bör man fortfarande kunna enas om en vision om ett friare, bättre Sverige.

Alliansen må vara död, men borgerligheten lever i allra högsta grad. Låt oss hålla det så. 

Linnea Dubois