För ett år sedan skulle jag träffa en god väns pojkvän. Jag hade hört att han var såväl klok som vänsterradikal, så jag var nyfiken på att prata med honom. Men när jag frågade honom om ideologi så var hon ointresserad av den diskussionen, med hänvisning till något slags nietzscheansk idé om att ideologier är livsförnekande. Idén, som jag inte riktigt tog till mig då, var att den som kämpar för ett ideologiskt ouppnåeligt mål slösar bort sitt liv på något man aldrig kan uppleva. Då kontrade jag snabbt med att politik inte behöver handla om drömmar, utan att det också kan handla om att upprätthålla samhället från dag till dag, precis som vilket annat jobb som helst.

Ett år senare och helt plötsligt har jag tagit till mig hans ord. För här sitter jag på min kammare och orkar knappt med politik. Att rösta för det partiet som jag är med i skulle kunna leda till en regering som minskar flyktingmottagandet, höjer straff, minskar biståndet och sänker Sveriges klimatambitioner rejält. Detta är raka motsatsen mot det jag engagerade mig politiskt för.

Visst kan jag rösta på andra partier, såsom Centerpartiet eller Miljöpartiet, men det finns inget parti jag kan stödja helhjärtat, eller ens halvhjärtat. Så fort jag börjar tänka på våra politiska partier så känner jag att den bästa lösningen är att inte vara politisk alls. Varför ens vara politisk från första början? Vi lever i vad som måste kallas ett bra land. Varför ska vi slösa bort vår värdefulla tid på kassa partier? Eller på några partier alls för den delen? Varför spendera kvällar på styrelsemöten när vi kan spendera dem med en god middag, goda vänner och ett gott liv?

Sedan går jag ändå på ett LUF-möte och bär där på all min cynism. Jag blir lite uttråkad av alla peppiga personer som knappt verkar ha tagit in det politiska läget. Men jag dyker ändå upp. Gång på gång igen. Jag börjar tvivla på liberalismen. Under corona har jag sett liberalismen representera våra mest amoraliska sidors intressen. Jag har sett liberalismen vara mer intresserad av vilja gå på barer mitt under corona än av att hitta på nya sätt att minska smittspridningen. Bara för att jag råkar tro på progressiva värden och en ekonomisk mittenpolitik så förväntas jag tydligen ställa upp på att konceptet “plikter” skulle vara auktoritärt. Men det spelar ingen större roll, för faktum är att jag ändå dyker upp på möten.

Då går det upp för mig att passiviteten och cynismen inte behöver stå emot det politiska. Ingen filosofi i världen kan förändra att jag har två armar och två ben, på samma sätt som ingen filosofi lär kunna ändra att jag kommer att släpa mig till politiska möten med vilja att sprida och diskutera mina politiska idéer. Kanske är det så att vi bara är politiskt aktiva för att det är de vi är. För att vi i grunden är politiska människor som vill ha en kamp, oavsett hur kampen ser ut. Missförstå mig inte, det finns viktiga kamper att utkämpa, men kanske är det så att vi hade hittat på en kamp, även om det inte hade funnits något vettigt att slåss för.

Om vi nu, likt min kompis pojkvän, ska sikta på att vara livsbejakande, så kan jag bara fortsätta med politiken. För jag är en politisk människa och vare sig det är ett vettigt tidsfördriv eller inte så lär jag fortsätta vara det. Lika säkert som jag har två armar och två ben så lär jag fortsätta stå för att staten ska användas för att öka friheten för de som inte har någon frihet. Vad jag borde göra vet jag inte, men i vilket fall så står jag kvar.

Chefredaktör Carl Sträng