Söndagen 30 juli sköts fyra människor i Stockholm. Två döda. Ändå är det inte den händelsen som stört mig mest den förbannade dagen, utan rökförbudet som trädde i kraft samma natt. Inte är jag en aggressivt lagd person men denna bisarrt usla lag – som behandlar privat egendom som offentliga platser – tar ut det djuriska i mig. Ingenting mer vill jag än att vifta med näven mot molnen och ropa: Nu jävlar flyttar jag till Danmark!

Två dagar senare. Dyngsur med en blöt cigarett mellan läpparna kliver jag ut från portarna till FMSF:s mingel i Visby. Under festen släpptes en rapport om förmynderi, Systembolaget och ett Sverige för vuxna. Gästtalarna var alla liberala profiler och alla höll med varandra; rökförbudet suger, Systembolaget är en kvarleva från DDR-Sverige och staten måste behandla sina myndiga medborgare som faktiskt myndiga medborgare.

Utanför möter jag återigen den svenska verkligheten. En väktare ber mig att fimpa min trasiga lilla cigarett och upplyser mig högfärdigt om gårdagens (egentligen förrgårdagens) nya lag, som förbjuder rökning på offentliga platser. Fastän minglet låg på ett privat område? Utan serveringstillstånd? Ska inte lagen enbart förbjuda rökning på uteserveringar, perronger och busstationer?

Det slår mig att väktaren inte är en pappskalle, enbart lite oskön. Lagen är helt enkelt obegriplig och ingen, varken jurister eller våldsmonopolet, verkar förstå helt vad den egentligen innebär. Vissa barer och klubbar, som Mosebacketerassen och Trädgården, har med Stockholms stads tillåtelse lurat lagen genom att inhägna ett särskilt område och deklarera att inhängningen är en helt annan plats. Serveringstillståndet försvinner men rätten att röka består.

Det är en klen tröst att få röka på en annan plats. En cigg är oftast rätt gott, men ännu godare till ett glas med sina vänner på en uteservering. Socialdemokrater och andra förbudsivrare vet om detta och försöker rökning så bökigt och tråkigt som möjligt. Nyheten är att de börjat med stigmatisering som vapen. Det känns kasst att lämna sitt glas och gå iväg för att ta en cigg, istället för att sitta kvar med sina vänner så som de gör på andra sidan Öresundsbron, där människor behandlar som människor istället för siffror i Folkhälsomyndighetens rapporter.

Svensken behandlas helt enkelt inte som en människa. En myndig person ska vara tillräckligt mogen för att be en annan sluta blåsa rök om det är irriterande. Rökförbudet outsourcar denna mänskliga interaktion till välfärdsstaten i en slags skenindividualism där individualism definieras som frihet från andra människor, istället för oberoende och självförsörjande. Lagen är kränkande och irriterande, men framför allt är den avhumaniserande.

Det kan vara pinsamt att be en främling sluta röka eller att flytta på sig. Men det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum