Regeringen lade i söndags fram ett förslag om en samtyckeslag. Beslutet ska enligt många ha ett stort signalvärde, men inte påverka antalet domar. Trots detta verkar förslagets motståndare medvetet misstolka dess syfte. 

Som motargument upprepas gång på gång att målet med lagen är att öka antalet fällande domar. Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu är en av de som påstått detta. Så sent som förra måndagen hävdade hon att ”målet måste vara att få fler fällande domar och det finns ingen instans som säger att den här lagstiftningen kommer leda till det.” (TV4 18/12)

De flesta förespråkare har aldrig hävdat motsatsen och det har sällan använts som argument för förslaget. Jag får en känsla av att Teodorescu inte lyssnat till motsidan, vilket hon inte är ensam om.

Däremot är det korrekt att fler fällande domar inte är realistiskt, i alla fall tack vare en samtyckeslag, men den poängen har redan gjorts. Till exempel av regeringens egen utredare, advokatsamfundet med flera.

Såklart finns det en kritik som är befogad. Många befarar att offret kommer pressas hårdare med fler frågor, att begreppet samtycke är vagt, att det inte alltid är självklart hur ett sådant inhämtas i förhand och att förslaget rent juridiskt är väldigt svårt att tillämpa. Men bör inte lagar stiftas efter värdering som signalerar vad som är rätt och fel, snarare än att garantera ett visst antal fällande domar eller undvika knepig juridik?

Jag vill lyfta fram något statsminister Stefan Löfven sa i samband med pressträffen där förslaget presenterades. Han sa att  ”lagen är ett verktyg för att förändra attityder och värderingar i vårt samhälle.” Man behöver kanske inte ha en övertro på lagens påverkan, men att den i någon mån är normerande går väl inte att undgå?

Sakine Madon, Vestmanlands Läns Tidnings politiska redaktör, pratade i Vinter i P1 förra året om att hon tror att vi glömmer att människor kan ändra sina beteenden, men att det då måste finnas ett samhälle som markerar när det behövs.

Madon pratade inte om en samtyckestslag i detta fall och jag vill förtydliga  att jag inte vet hur hon ställer sig i frågan. Men jag tycker man kan applicera samma tankesätt på det här. För vad är inte en lag om inte en markering över vad som är rätt och fel? Och vem kan, med handen på hjärtat, säga att den markeringen inte behövs?

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat