Det finns mycket att säga om valet. Oerhört mycket. Om rasistdemostrationer, om glädje och lättnad och om besvikelse och upprördhet. Om att inget av de numer otaliga och högst tvivelaktiga partierna som ville kom in och tog plats i riksdagen, om att SD, sin ökning till trots, inte blev så stora som man kunde befarat och att deras ökning verkar ha avstannat. Moderaterna behåller sin plats som näst störst, sossarna gör sitt sämsta val någonsin, även om V gott skulle kunna ta och tagga ner lite. Liberalerna parkerar på ungefär fem och en halv procent, inte storslaget men med allt i åtanke, ganska okej. Dessutom växer LUFs representation på flera håll.

Dessvärre är nog valet och tiden dessförinnan på många sätt och vis, åtminstone ur ett större perspektiv, den enklare delen av processen. Nu tar den svåra vid. Vi har haft en historiskt svag minoritetsregering, förstås ingenting emot drömregeringen från ‘78, men riskerar nu att det blir ännu värre. Sitter nuvarande regering kvar har den ännu mindre stöd  än tidigare. Spelar det egentligen så stor roll med några procentenheter hit eller dit? Förmodligen inte. Maktförhållandena mellan blocken kvarstår, med andra ord har vågmästaren kvar sitt inflytande.

I bästa fall kommer nästa mandatperiod präglas av väldigt lite, utöver händelselöshet och oförmåga att göra så mycket det vill säga, och i värsta fall av en himla röra för att uttrycka det milt. Problemet är till stor del att makten över det här ligger just där man sällan vill att någon makt överhuvudtaget ska ligga, nämligen hos SD. För SD bryr sig inte. De bryr sig inte om demokratin. De bryr sig inte om Sverige. De frodas istället i kaoset och ju mer kaos desto mer kan de peka och visa på alla dessa problem de uppfattar: “etablissemanget klarar inte av att styra Sverige”. Det är på precis det sättet extremister kommer till makten vilket är varför det vilar ett stort ansvar på de andra representanterna i riksdagen att inte låta det gå så långt. Samtidigt får man inte kompromissa alltför mycket med sina väljares förtroende heller. Att man från bland annat sossehåll då intar en ganska aggressiv ton och trots fina ord om motsatsen inte visar sig helt kompromissvillig är därför ett riskabelt spel.

Rätt förvaltat kan vi kanske ha en tid framför oss av relativt lugn, kanske en period för långsiktighet och en möjlighet att tona ner stridsropen lite. En återgång till det mer normala när ödmjukheten börjar kicka in. På andra sidan finns däremot andra som inte är helt otänkbara. Sannolika? Kanske inte, men närvarande, latenta. Förhoppningsvis kan vi nu också lämna alla oerhört tröttsamma valrörsfloskler bakom oss men, det behövs vuxna i rummet och nu behöver de ta ansvar för Sverige och ta tag i Sverige och så vidare och så vidare. Avslutningsvis ska man komma ihåg att 74,5 procent inte röstade på något av ytterkantspartierna och att 82,5 inte röstade på ett fascistoid parti, så låt inte dessa styra landet. Sverige som land och dess demokrati ska ju trots allt utvecklas, inte avvecklas.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat