Sent på midsommaraftonskvällen avbröts vi i vårt snapsvisesjungande av nyheter om den paramilitära Wagnergruppens frammarsch mot Moskva. Bakfulla Rysslandexperter, gissningsvis stationerade i hängmatta, loggade yrvaket in på Twitter morgonen därpå. Huruvida det rörde sig om ett uppror, en militärkupp eller en statskupp var höljt i ovisshet, men de flesta gladdes åt en utveckling där ryska krigsförbrytare – de ena uslare än de andra – verkade stå redo att ödsla resurser på att strida med varandra istället för med oskyldiga frihetskämpar i Ukraina. Twitter-uppståndelsen var kortvarig.

Wagnerledaren Jevgenij Prigozjin lyckades inta både Rostov-on-Don och Voronezj utan större motstånd, innan han, ynka 200 km från huvudstaden, beslutade att vända om. Kuppen var knappast mer än några tusen man stark, men utgjorde uppenbarligen ett tillräckligt stort hot mot regimen för att sätta Putin på flykt till Sankt Petersburg, föranleda aktiveringen av krigslagar och stärkt säkerhet i Moskva och resultera i en överenskommelse där Prigozjin i princip undgick straff. Faran för Prigozjin är givetvis inte över; så heller inte för Putins regim med tanke på den förefallande svaghet som kuppförsöket trots allt synliggjorde i såväl motståndskraft och gensvar som stödet för Putin i sig.

Att en misslyckad imperialistisk diktators popularitet kan ha överskattas, på samma sätt som man missbedömde den ryska militära förmågan innan invasionen av Ukraina, borde de ryska invånarnas hyllning av Prigozjin allt som Wagner drog sig tillbaka bestyrka. Prigozjin tycks under sina 15 minuter ha skapat ett sådant band till en del skaror som är nödvändigt för att komma åt och i längden hålla sig kvar vid makten. Detta trots att han sannolikt skulle vara än mer tyrannisk än Putin och förespråkade, åtminstone innan kuppen, hårdare tag mot Ukraina. Prigozjins folkstöd borde uppfattas som skrämmande, men det illustrerar också Putins skörhet, en öppenhet för – kanske rentav strävan efter – alternativ och vikten av en stark frontfigur för att få genomslag hos befolkningen och byta ut den nuvarande regimen. 

Prigozjins kupp har destabiliserat Kreml. Det kommer sannolikt att leda till hårdare tag från Putin för att stärka kontrollen över ett förlisande imperium, som likt de flesta av sina föregångare är än mer dömt att gå under när dess långdragna erövringskrig går i graven. Samtidigt innebär instabilitet ett förändringens möjlighetsfönster. Ondhetens överman Prigozjin som kärnvapeninnehavare är såklart föga lockande; tvärtom kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om folket möttes av en alternativ frontfigur med demokratiska sympatier. I och med att de protester mot Ukrainakriget som inledningsvis förekom i Ryssland tysnade snabbt, är det kanske lätt att betvivla den ryska frihetsrörelsens befintlighet, för att inte nämna dess förmåga att genomdriva förändring. De allra flesta följer den upptrampade stigen, medan resten fängslas. Den 6 juni i år blev ytterligare sex liberala ryska aktivister föremål för politiskt åtal, denna gång för sitt engagemang i Youth Democratic Movement Vesna – en organisation som precis som LUF ingår i LYMEC, den europeiska sammanslutningen av liberala ungdomsförbund. Om detta har LYMEC och IFLRY (den internationella dito) uttalat sig för att uppmana liberala ledare och partier, samt Liberalernas EP-grupp Renew Europe, att fördöma åtalen, kräva aktivisternas frigivning och aktivt verka för sanktioner mot regimer som förtrycker liberala aktivister. Att det på politisk nivå har förblivit knäpptyst är beklagligt.

Det finns få undantag för principen att hållbar demokrati kommer från gräsrötterna, och därför är det så viktigt att visa solidaritet gentemot dem som försöker. Uthålligt stöd från väst  och solidaritet med det ryska civilsamhället är helt avgörande för att yngre generationer ska ha vetskapen att det finns alternativ till sadistiska krigsförbrytare, egenkära envåldshärskare och giriga revanchister. Stödet är även nödvändigt för att de unga ska inges hopp om att alternativet är uppnåbart. Alla som vill kalla sig liberaler borde högljutt och bestämt stödja dem som sträcker sig efter frihet i andra länder. Det kan låta självklart, men samtidigt faller ryska aktivister, bland andra, i glömska – kanske för att de inte syns eller hörs, kanske för att rysk demokrati känns omöjlig, eller kanske för att vi av den offentliga utrikespolitiska diskursen har vant oss vid att tänka aggregerat och geopolitiskt, som om vi har bestämt oss för att ryssarna visst inte vill ha demokrati, eller som om frihetssträvans gränser och det som är värt att internalisera som vår gemensamma kamp slutar vid Europas ytterkant.

Emelie Franzén, LUF:s internationella utskott