Aisha springer med tunga steg. Just idag är det både svårare och lättare att lyfta på fötterna och styra kroppen framåt. Lätt är det för att hon har motivationen, svårt är det för att hon inte har en plan om vart hon ska. Hon bara springer. Hon tittar inte bakåt, hon stannar inte upp, hon bara springer. Men ibland hjälper det inte att springa, det du springer ifrån kommer ikapp ändå. Det blir svart för ögonen när Aisha faller. Det bildas ett litet rökmoln när den lealösa kroppen slår i marken. Soldaten har skjutit henne.

Denna historia är inte verklig, men den hade kunnat vara det. Aisha hade kunnat vara en flicka i ett konfliktdrabbat land som måste springa för sitt liv för att överleva, och hitta en väg till ett annat land. Ett land utan konflikter, där hon får vara den hon vill, där inget kan stoppa henne från att nå sina drömmar. Ett land som Sverige.

Jag bor i Sverige. Jag har det ganska bra. Mina föräldrar är i livet, jag kan gå utanför huset om dagarna utan att vara rädd, och jag kan skaffa mig en utbildning. Livet rullar på helt enkelt. Förra sommaren kunde jag åka vart jag ville i Stockholms län, för jag hade fått ett avgiftsfritt SL-kort av staten. Skönt, tänkte jag, nu kan jag lägga mina pengar på andra saker som exempelvis glass och en klippning på den lite dyrare salongen inne i stan.

Såhär i efterhand känns det inte riktigt lika bra längre, inte när jag fått veta hur det kom sig att jag fick det där busskortet. “Det här har vi gjort tillsammans, ja. Men det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken. Man måste orka ta ansvar för svåra beslut också.” Det här skrev Morgan Johansson, den socialdemokratiska justitie- och inrikesministern, på twitter i maj förra året efter att skolungar i Skåne fått gratis resor. Jag såg det inte förrän sommaren var över men det har äcklat mig sen dess. Varför ska över- och medelklassens ungar få ett gratis busskort över sommaren, som de för övrigt lika gärna hade kunnat stå för själva, på bekostnad av andra människors liv? Varför ska mitt resande orsaka att färre människor får en chans till ett nytt liv i Sverige? Det är helt oacceptabelt att en minister i Sveriges regering för resonemang på det här sättet, men som tur är blir det inte samma visa i år.

Som tur är prioriterar man i år inte medelklass-ungar på SL-bussar över flyktingbarn på trånga träflottar. Även om Aisha redan är död kanske andra barn klarar sig bättre på sin resa till Sverige. Ett under med tanke på att sossarna får regera i fyra år till. Kanske är det så, om man har en nypa optimism och ett släng av storhetsvansinne, att vi liberaler tillsammans med centern har haft ett större inflytande över politiken än vad man tidigare trott. Kanske har vi påverkat denna fråga genom att få socialdemokrater att lyssna på oss i samband med Januariavtalet. Helst av allt kanske de har insett att det som gynnar kollektivet, om man nu kan tycka att busskort är en sådan sak, inte alltid är det som leder till en bättre värld med högre levnadsstandard för fler människor. Fast en sådan insikt skulle kräva en självdistans jag inte är säker på att sossarna har.

Hade sossarna inte gett mig och tusentals andra ungdomar i både Uppland och Skåne ett avgiftsfritt busskort hade det funnits mer pengar till dem som behöver de som mest. Kanske hade vi lyckats investera dem i en säkrare väg från konfliktdrabbade länder till Sverige. En väg där de inte behöver drunkna på medelhavet, eller skjutas på kuppen. Hade det funnits en väg, är jag säker på att Aisha hade överlevt. Men nu gjorde hon inte det, och det är nog ganska tydligt vems fel det är.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum