Var ska man börja? Med de hemligt nöjda vad-var-det-vi-sa-rasisterna? Med därför-behövs-massa-poliser-och-övervaknings-moderater? Eller varför inte ta en sekund och backa bandet, ta ett djupt andetag, sluta mediestormen ute och titta på vad som just hänt. Terrordåd, terrordåd, terrordåd, ordet ekar överallt, i medierna, i telefonen när folk ringer eller hör av sig, terrordåd. Detta enligt vissa allt vanligare ord som ska beskriva en attack mot…ja mot vadå egentligen? Enligt statsminister Löfven är det Sverige som just blivit attackerat.

Men faktum kvarstår att när alla talar om terrordåd och diverse politiska grupperingar bubblar av uppspeltheten över att få plocka hem politiska poänger så har fyra människor, fyra individer, fyra personer mist sina liv. Dessa fyra  personer lever inte längre, igår levde de, för ett par timmar sedan levde de, men inte längre. De har blivit mördade. I slutänden är det enskilda personer som lider och tar skada, alldeles oavsett hur den enskilda personen, polisen, eller Löfven, väljer att rubricera en händelse. Att det är just riktiga människor det handlar om och inte bara siffror på valfri tidnings förstasida eller statistik i en debatt, är något vi aldrig någonsin får glömma. 

Tyvärr har beskrivningar som “terrordåd” tendensen att reducera mord till enbart en politisk handling. Politiska handlingar är sådant som att demonstrera, skriva artiklar, debattera och visa att man står för eller emot något; det är inte att ta livet av folk, det är mord, mord, och inget annat än mord. Antalet förändrar inte detta för bakom all statistik står människor, på gott och ont. Får folk det bättre är det människor som får det bättre, mördas folk i en attack är det enskilda individer som lider.

Det finns mycket mer att ta upp. Det går säkerligen att fortsätta i flera paragrafer om hur det finns många människor världen över som tvingas stå ut med liknande vareviga dag och som därför vill söka trygghet för sig själva och dem de håller kära i länder som t.ex. Sverige.

Men tills vidare vill jag rikta mina tankar till de stackars oskyldiga som mördats och hoppas att ni alla som läser mår bra. Nu gäller det att vi inte böjer oss en enda millimeter för varken terrorister eller rasister utan istället kämpar vidare i en uppförsbacke som nog tyvärr just blev ännu lite brantare.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Vårsolen lyser okynnigt mot mig när jag kliver upp på Västerbron. Stockholm är hjärtskärande, förödande vackert när hundratals människor försöker ta sig hem. På tolv kilometer hör jag inte en höjd röst, möter inte en arg min. Alla samtal runt omkring mig handlar om kärlek. Alla vill nå sina vänner, berätta för sin familj att de är okej. Säga ”Jag älskar dig” till någon som man fyra timmar tidigare var rädd att aldrig kunna prata med igen.

Det finns de som kommer utnyttja det fruktansvärda som hänt idag för att sprida hat, för att sprida otrygghet och fientlighet. Vi har alla ett val, när det kommer till vad vi gör av oss själva efter en eftermiddag som den här. Välj då att visa kärlek. Välj då att ta vara på den här påminnelsen om att skydda varandra. När nyheterna fylls av vittnesmål, är det inte hat som rapporteras. Vi ser istället en tonårskille som springer tillbaka efter sin kompis, en man som berättar om hur han skyddar en kvinna och hennes barn. Sociala medier fylls av människor som öppnar sina dörrar, som meddelar att de är trygga. De dränker snabbt kommentarerna om att skuldbelägga grupper och misstänka allt främmande.

Det är en stolt, värdig styrka som känns i lämmeltåget som för mig hem. Om vi ser vårt samhälle som en helhet, så har vi rest oss direkt. Vi tar oss hem, vi kramar om varandra. Och vi vaknar till en ny dag. En dag som vi kommer att vägra att ge till hat eller terror, en dag som ska ges till kärlek och hopp. Ta hand om er, och var rädda om varandra.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum