Sverige måste erkänna skulden i samefrågan

Lihkku Beivviin, Sápmi! Idag, den 6 februari, uppmärksammar vi samernas nationaldag. Samer har under århundraden gett en stark prägel på det land som idag utgör Sverige. För majoritetssamhället är dock kunskaperna om samer ännu bristfälliga, vilket syns i allt från undermålig undervisning till mer skrämmande inslag som fördomar, hot och diskriminering.

I dagens Sverige vandaliseras ännu samiskspråkiga skyltar, renskötsel saboteras, samisktalande utsätts för påhopp, och i allt från gruvbrytning i Girjas till avverkning i Loukta-Mávas har samers rätt till Sápmi reducerats till en intressekonflikt inom rättsväsendet. Mycket av detta bottnar i en total avsaknad av självinsikt om Sveriges beckmörka historia. Nuvarande lagstiftning ger i många fall inget svar på enskilda gärningar som sker med hatiska motiv, men när det kommer till tjuvskjutning av renar, något Ann-Helén Laestadius lyfter i sin nya bok “Stöld” behöver rättsväsendet visa känslighet inför att detta inte är jämförbart med annan stöld.

När det gäller övergrepp som staten begått mot den egna befolkningen räcker det inte enbart med en ursäkt eller en vitbok. Årtionden av systematisk diskriminering, med allt från rasbiologiska skallmätningar, expropriering av mark, tvångsförflyttningar och tvångsomhändertagande av samiska barn, måste utredas och kartläggas grundligt. En sanningskommission leder inte enbart till bredare kunskaper om det förflutna, utan resulterar förhoppningsvis även i en framtida politik där samer har den starkaste rösten i frågor som berör dem.

Sverige kan inte ha en hög svansföring internationellt när vårt egna ursprungsfolk inte erkänns som mer än en nationell minoritet. Till skillnad från Norge har Sverige ännu inte ratificerat konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter, ILO 169, vilket vi också kritiserats för av FN, OECD och Europarådet. Först när samerna fullt ut ges de konstitutionella rättigheter en implementering av konventionen medför kan Sverige med rätta kalla sig en “humaniär stormakt”.

De kriser och utmaningar Sverige nu står inför syns särskilt tydligt i Sápmi. Att Sápmi har delats upp mellan fyra stater är en kolonialistisk kvarleva som än idag påverkar vardagen – vilket coronapandemin varit ett tydligt exempel på. När det nordiska samarbetet misslyckas med att leverera lösningar på gränshinder blir detta extra kännbart i Sápmi. De nordiska sametingen bör därför ges särskilt inflytande över frågor som berör rörlighet och gränsöverskridande i norra Skandinavien. Klimatförändringarna sker snabbast i norra Skandinavien, och de känsliga naturförhållanden som möjliggör renskötsel påverkas i högsta grad. Få besitter den gedigna kunskapen om subarktiskt klimat som samerna har, och detta måste lyftas i klimatdebatten.

Samhället i stort ger idag väldigt lite utrymme för mångfalden i det samiska livet. På sin höjd reduceras det till en form av kulturutövande – exotifiering av samer som joikande renskötare är i stark kontrast till hur verkligheten ser ut. Samisk populärmusik, film och konst är på uppgång – och samtidigt måste upphovsrätten till mönster och former i samiska hantverk, duodji, stärkas. Kulturen får inte bära hela ansvaret – utan skolan och staten måste göra sitt. Rätten till de fem samiska språken måste ständigt garanteras, utvecklas och upprätthållas inom bland annat utbildning, vård och samhällsservice. Även utanför samiska förvaltningskommuner ska samiska vara livskraftiga språk i vardagen, och lika självklara som svenskan är för vårt land.

I en tid där länder runt om i världen rannsakar sitt förflutna och rasistiska arv kan och får Sverige inte ligga efter. Sverige behöver vara ödmjuka för den roll vi spelat och de konsekvenser som det fortfarande medför för de samhällsgrupper som utsatts. Idag glädjs vi åt att fira den samiska nationaldagen och uppskattar den enorma rikedom Sápmi erbjuder omvärlden. Att enbart uppmärksamma högtidsdagar räcker dock inte – det är dags för Sverige att göra upp med sin mörka historia i Sápmi.