Vad gör man när man inte vet?

Tydligen beror det väldigt mycket på vilken omständighet vi talar om. Om ditt hus börjar brinna och vi antar att du, i likhet med ganska många andra, varken har kunskapen eller utrustningen för att släcka branden, kommer du förmodligen att ringa brandkåren. På det stora hela verkar det här som ett ganska vettigt sätt att förhålla sig till situationen på. När vi ställs inför denna typ av problem blir de flesta ganska ödmjuka inför sin egna förmåga att handskas med problemet.

​Men oftast gäller snarare motsatsen. Vi överskattar vår egna förmåga och kunskap. Istället för att stanna upp och fråga oss själva om den övertygelsen vi har verkligen stämmer, söker vi istället bekräftelse för den. Ofta avfärdar vi människor experter inom olika områden eftersom att det de säger inte överensstämmer med vår bild. Vi utgår ifrån att de har en agenda och därför inte är att lita på. Vi kan alltså inte lita på dem därför att det inte passar vår egna agenda. Men självklart har ju vi rätt och de fel, det fattar ju vem som helst.

​Det finns ett stort problem med att folk inte klarar av att skilja på meddelande och upphovsperson. Man utgår ifrån att allt någon säger är präglat av vilka andra etiketter de här. “Du tycker bara så därför att du är liberal”, är en fras jag fått höra i varierande form emellanåt. Men självklart är det en nonsensmening som visar på ett väldigt tydligt problem med att vi utgår mer ifrån vad människor beskrivs som, av andra eller sig själva, etiketter, än vad de säger. Självklart tycker jag inte att fri invandring är häftigt därför att jag är liberal, utan jag är liberal därför att jag tycker fri invandring är häftigt. Etiketten bör följa på meddelandet och inte tvärtom. Allt annat låter folk avfärda något därför att det inte passar in på deras egen identitet. Har man av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att man inte är liberal kan man enkelt vifta bort allt med en sådan prägel och helt enkelt konstatera att det inte är något för en själv, allt detta utan att någonsin faktiskt behöva konfronteras med tanken på riktigt.​

​Många tillämpar samma förhållningssätt gentemot experter. En professor anses opålitlig därför att hen har vissa åsikter. Man viftar bort det som en agenda snarare än att leka med tanken att personen kanske har vissa åsikter därför att hen också sitter på mer kunskap än en själv. Ett typiskt exempel på det här är när det kommer till frågor som rör kriminalitet och trygghet. Säger en expert, en forskare, att något är på ett visst sätt, bemöts denne med misstro. Sitter en man och skriker i en bil och lägger ut på nätet om “hur det faktiskt är”, sväljer många detta med både hull och hår.

​Problemet är dels identitetspolitiskt men också på alla sätt mycket mänskligt så till vida att vi alla är mycket rädda för att ha fel. Det finns få saker som är värre än att behöva möta det faktum att något man varit övertygad om, inte är sant. Så vi försvarar oss mot det här. Vi söker bekräftelse och acceptans. Vi har rätt och de har fel. Vilken trygghet.

​Men i själva verket är det inte så farligt att ha fel ibland. Det bör inte finnas någon skam i att säga att man inte vet. Att inte vilja uttala sig om något eller ha en åsikt i en fråga därför att man känner att man inte har tillräckligt mycket kunskap om frågan bör värderas högre. Lösningen är förstås att man ser till att skaffa sig den här kunskapen, men man behöver faktiskt inte ha en åsikt om och i precis allt mellan himmel och jord och privata rymdfarkoster. Okunskap i sig finns det ingen skam i, men det finns det i ignorans. Och när vi förväntas ha fler och fler åsikter om sådant vi inte känner till, ökar bara okunskapen och ignoransen som resultat.

​Saker och ting får ta tid ibland. “Measure twice, cut once”, finns det ett ordspråk som lyder. Så innan man kastar sig huvudstupa ner i ett hål, kanske det kan tjäna till att ta det lite långsammare och se efter om det inte finns en trappa istället. Då och då måste man våga erkänna för sig själv att man inte vet och istället se sig om efter någon kunnigare person än en själv.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat