Ända sedan jag var mycket liten har cykeln varit mitt transportmedel. På cykel har jag många gånger färdats fram och tillbaka från min farmor i Djursholm, pendlat till sommarjobbet samt tagit mig till skolan. Den har under större delen av min uppväxt räddat mig från att behöva trängas på en knökfull tunnelbana i rusningstrafik. Istället har jag bara kunnat hoppa på min cykel och trampa iväg, utan att behöva trängas med folk, promenera eller anpassa mig efter avgångstider. Som bortskämd innerstadsbo med det mesta inom cykelavstånd är det möjligt att jag blir lite extra exalterad av cykeln. Likväl kan jag inte komma ifrån vilken genial uppfinning cykeln faktiskt är. Att ta cykeln är trots allt klimatsmart, plånboksvänligt och dessutom bra för motionen. Ändå verkar cyklister vara hatade av både gång- och biltrafikanter.

För gångtrafikanterna är vi cyklister farliga. Vi åker snabbt alldeles intill trottoaren, kör mot rött och är “ouppmärksamma” på ett sätt som inte bilisterna tycks vara. För bilisterna själva är vi istället bara “i vägen”, långsamma och svåra att hålla koll på. Ständigt tycks vi blockera deras körfält och vägar. Ur allmän synpunkt tycks vi cyklister också bryta mer mot trafikregler än andra trafikanter. Problemet är att detta inte ens är sant. Enligt en dansk studie där 28000 cyklister observerades i ett flertal danska städer, bröt mindre än 5% av cyklisterna mot lagen. Samma siffra för bilister ligger på runt 66%(!), enligt en annan dansk studie. Denna statistik kanske låter osannolik och är förmodligen i det extremaste laget, men det finns ändå en rad andra studier som visar på skillnader i laglydighet till förmån för cyklister. Cyklisternas lagbrott är synliga på ett annat sätt än bilisternas – både gång- och biltrafikanter märker när en cyklist kör mot rött eller cyklar på fel ställe. Betydligt svårare är det att avgöra om en bil kör över hastighetsgränsen eller inte använder blinkers. De enda som på riktigt lägger märke till andra bilisternas lagbrott är körkortselever före godkänd uppkörning.

Cykeln är på ett sätt stadens svar på EPA-traktorn. På samma sätt som epan inte passar in i landsbygdens gör inte heller cykeln alltid det i dagens stadstrafik. För vi är alltid “i vägen” – ständigt intryckta på gränsen mellan gång- och biltrafiken, där alla har ögonen på oss. Historiskt har cykeln varit nedprioriterad och arvet från dåtiden lever kvar än idag. Visserligen har mycket blivit bättre med fler cykelvägar och dessutom några få välkomna cykelgator. Men trots att cykeltrafiken har ökat markant i länet, ligger vi fortfarande en bra bit efter våra grannar i Danmark, Finland och inte minst Nederländerna. Ändå är jag optimistisk: färre bilar och en bilreducerad innerstad kommer att ge plats åt cyklisterna. Så låt oss nu alla omfamna cykeln. För plånboken, hälsan och miljön.  

Hannes Eek, chefredaktör