- Nathalies stora DS-utfrågning
- Emil Rapps 39 årsmöten – tier-list
- USA inifrån – Högerextremismens frammarsch gör mig tveksam inför ett federalt Europa
- Det är dags att utarma medelklassen
- Melkers boktips: Dag Hammarskjöld – en LUF:are?
Malte Fylkner är under detta läsår utbytesstudent i USA. Från Connecticut, där Malte går på en all-boys school, får vi ta del av USA:s dramatiska politiska utveckling inifrån.
På den första lektionen på den första dagen i den nya skolan var ”America and the Cold War” på schemat. Åtta trötta grabbar med dåligt knutna slipsar satte sig runt det ovalformade bords arrangemanget när Dr. Stiffler bröt tystnaden. Han förklarade att läroplanen hade ett fel, och frågade om någon visste vad det var som var fel. Efter att han förstod att inget svar skulle komma, harklade han sig och pekade på tidsperioden 1945-1990. Som om det var världens mest självklara sak förklarade han att det kalla kriget aldrig har tagit slut, att det pågår än idag. Visst, den första fasen har tagit slut, Sovjetunionen samt kommunismen är nästintill exklusiv till Nordkorea och Ung Vänster. Men den definierande rädslan och terrorbalansen kvarstår. I alla världens hörn finns fortfarande röda stora knappar som förstör världen om de trycks på. Och även om denna knapp kanske aldrig igen kommer att tryckas på, sitter den på enorm makt. Bara en hint om att man kanske kan trycka på knappen kan exempelvis få väst att vägra bidra med marktrupper i Ukraina.
Det är ingen tvekan om att jänkarna har flest knappar. Presidentvalet i USA är därmed enligt mig det viktigaste valet i hela världen. Som alla vet är Trump inte världens liberalaste person. Hans beslut att döpa om den Mexikanska golfen till den Amerikanska golfen hade kunnat vara en del av ett dåligt South Park avsnitt. Hans beslut att deportera “illegala” invandrare och chockhöja tullen kan bara benämnas som en blandning av inkompetens och ondska, två mindre bra egenskaper hos en president i “the land of the free”. Att lämna Parisavtalet, hota Danmark och ge den heilande oligarken tillgång till alla amerikanska medborgares hemligstämplade information är inte heller no-goes för Trump. När skurkstaterna samtidigt ökar samarbetet världen över är det lätt att få ont i magen. BRICS har genom bland annat Indonesien höjt antalet invånare under sitt styre med över 500 miljoner sedan årsskiftet. Dess koalition kan liknas vid det gamla onda östblocket. Skillnaden är bara att Reagan talade om att riva murar, Trump talar om att bygga dem.
Kan man dra slutsatsen redan nu? I åttio år har vi haft tillräckligt med vapen för att förstöra hela planeten. Majoriteten av världens vapen har legat i händerna på frihetskämparna väster om Atlanten, som arbetat för att hjälpa friheten. Men efter år och år av minskad demokrati, frihet och jämlikhet har nu vågskålen tippat. Donald “Dictator on day one” Trump sitter på makten över världens största militär, och kommer att tillåta den totala kollapsen av frihet som vi vet idag. Den här retoriken är inte ovanlig i mina kretsar, men jag skulle vilja nyansera den lite.
Oavsett hur tungt katastrofen i USA känns, är den inte helt unik. Bilden av att USA alltid stått på rätt sida är långt ifrån sanningsenlig. På 40-talet svartlistade republikanen Joseph McCarthy hans meningsmotståndare. 1956 hotade President Eisenhower Frankrike och Storbritannien på grund av geopolitiska oenigheter. Under tidigt 60-tal mördade man den demokratiskt valda Patrice Lumumba. På 70-talet stod CIA för en statskupp i Chile som ledde till tusentals mördade och torterade. USA har aldrig varit kompisen man kan lita på. Snarare kompisen som varannan gång kastar sten på fåglar, och varannan gång bjuder en på en resa till Grekland. Sensmoralen är att man aldrig ska lita på en sån här kompis. Likt idag, då hela Europa står med brallorna nere medan USA kastar burkar.
Tendenserna av den här oscillerande kompisen går att hitta på närmare håll. Nere på kontinenten fanns också de stenkastande de Gaulle i Frankrike, Franco i Spanien för att inte tala om hela östblocket. Idag vinner högerextremister val titt som tätt, vilket får mig att tveka på idén om ett federalt EU. Som en långsiktig målbild har jag inget problem med den, men kortsiktigt tror jag att det är farligt. Vi behöver en permanent variabel med i spelet, och jag tvivlar inte på att Norden kan vara den variabeln. Låt oss expandera, låt oss skapa den Nordiska Unionen (med knappar) för att garantera frihetliga advokater i (o)säkra tider.
Malte Fylkner, skribent