Malte Fylkner är under detta läsår utbytesstudent i USA. Från Connecticut, där Malte går på en all-boys school, får vi ta del av USA:s kultur och politiska utveckling inifrån.  

“Tills alla trafikslag är jämlika i lagens ögon ska stadsplaneringen utgå mer från fotgängare och cyklisters framkomlighet för att balansera biltrafiken. Därför är det positivt med regleringar som fler gågator och minskad biltrafik i Stockholms innerstad. På sikt ska målet vara en bilfri innerstad”. Det är vad som står på punkt nummer 111 i LUF Storstockholms handlingsprogram. Vårt liberala ungdomsförbund står för ett utökat fokus på Stockholms fotgängare och cyklister. Denna åsikt delas av Per Ankersjö, före detta borgarråd i Stockholms stad. I den nyligen släppta Timbro-rapporten om “Friluft i stan” skrev den gamla centerpartisten om dessa frågor. Likt LUF vill Per minska biltrafiken, och stegvis utvidga miljözoner i Stockholm. 

I USA är verkligheten annorlunda. På andra sidan Atlanten är kulturen snarare uppmuntrande av personbilar än någonting annat. Min personliga uppfattning är att kollektivtrafiken i princip är obefintlig, en uppfattning som delas av statistiken. För ungefär ett år sedan delades den här bilden runt på diverse sociala plattformar för att visualisera tågförbindelser i USA och Europa. 

Regionala tågnätverk representeras inte i bilden ovan i USA, men oavsett kvarstår problematiken som visas upp i bilden. Annan statistik visar hur amerikanska järnvägar inriktar sig på att frakta gods, medan Europa till största del motiverar finansiering av järnvägar genom transport för människor. Men det mest transparenta hatet mot fotgängare i USA kan ses i innerstadspolitik. 

I många europeiska städer kan du ta dig till sjukhus, skola, jobb och liknande inom en kvart. Enligt The Guardian kan minst 95 procent av Milanos, Köpenhamns, Zürich och Dublins befolkning göra det. Jänkarna har det desto svårare. Enligt samma källa kunde endast 2,5 procent av San Antonios befolkning nå detsamma under 15 minuter. I en situation där en storstadsmedborgare i alla fall vill ta sig till viktiga tjänster utan bil kan problem uppkomma. Passerar du nämligen en röd gubbe följs det av straff i många amerikanska städer. BBC publicerade en artikel om den obskyra trafikpolitiken i USA 2014. Den amerikanska bilindustrin hade genom lobbyism fått igenom lagar som i bland annat Los Angeles kan straffa invånare med upp till 250 dollar för att passera röd gubbe! Detta är en stor kontrast till Storbritannien där röda gubbar knappt har betydelse. Oavsett om fotgängare håller sig till reglerna är man inte alltid skyddad av staten. Återigen i Kalifornien, uppvisas bilchauvinismen vid lagar om övergångsställen. Även om man promenerar över zebraränderna förklarar en advokatfirma, att man inte får: “leave the curb suddenly, walk or run into the immediate path of an oncoming vehicle, or unnecessarily stop or delay traffic while crossing the street.” Tyskland har motsatt politik, då fotgängare har absolut företräde vid övergångsplatser. Om en bilförare inte respekterar detta företräde blir påföljden minst böter. 

Vad vill jag säga med detta? Att vi borde nöja oss och vara tacksamma för vår trafikpolitik? Att vi ska slå oss för bröstet och säga att vi redan gjort nog? Knappast. Poängen är snarare den motsatta: skillnaden mellan Europa och USA är ett vapen, och vi borde använda det. Vi ser gång på gång hur amerikanerna väljer det sämre alternativet – låser fast sig i bilberoende, straffar fotgängare och bygger städer som aktivt motverkar allt utanför bilismens järngrepp. Det här är en skillnad vi borde förstärka, inte mildra. Vi borde inte stanna upp och nöja oss med att Stockholm har fler cykelvägar än Dallas, vi borde dra en ännu skarpare linje mellan oss och dem. När USA går åt fel håll, finns all anledning att vi går ännu längre åt rätt håll. Och i en tid där den europeiska identiteten stärks av ren självbevarelsedrift, varför inte låta trafikfrihet bli ännu ett sätt att markera vår väg bort från deras? 

Malte Fylkner, skribent