What’s in a name? that which we call a rose 

By any other name would smell as sweet;

Så skrev Shakespeare för över fyrahundra år sedan, och idag ekar jag hans fråga, vad är ett namn? Om vi bortser från det filosofiska blir frågan relevant i dagens politik. Vad är ett namn? Vi ger oss själva namn hela tiden, socialliberal  är ett namn, feminist ett annat. Båda har, åtminstone för mig, en tydligt positiv klang. Andra namn, och  ord, har en tydlig negativ klang. Vinterkräk. Cancertumör. Dessa är generella exempel, men självklart är vår reaktion på ord, och namn, högst individuell.

Oavsett rysningarna längst ryggen måste vi ändå använda dessa fula ord när vi pratar om dem. En läkare ska i februari inte försöka packa in vinterkräksjukan i vackrare etiketter, och jag tänker inte, som en KDU-are uppmanade mig att göra i förra veckan, avstå från att kalla Mary Wollstonecraft för feminist bara för att ordet, i hans mening “var så negativt”. Jag tänker heller inte kalla folkpartister för liberaler bara för att de vill marknadsföra samma trista idéer med en fräsigare logga.

Detsamma gäller SVTs reportrar, som måste sluta tramsa med ord som “IS-resenärer” när de pratar om terrorister. 

Gårdagens Agenda lyfte ett väldigt viktigt ämne när de pratade om terrorhotet i en ämnesspecial. Men det de inte pratade om var minst lika viktigt. Under hela programmet användes ordet “IS-resenär” flitigt. Låt det sjunka in. Här pratades det om människor som frivilligt anslutit sig till Islamiska Staten – förkortat IS, även känt som Daesh – en terrororganisation. Så kommer  vi till den stora frågan; är en person som reser för att medverka i en terrororganisation en resenär? eller en terrorist?

Ordboksdefinitionen av ordet “terrorist” är följande; a person who uses unlawful violence and intimidation, especially against civilians, in the pursuit of political aims. En person som använder olagligt våld och hot, särskilt mot civila, i strävan efter politiska mål.

Jag tänker inte låtsas vara en expert på vilka uppgifter en person som reser för att strida med IS har. De som lyftes i intervjun i Agenda var spionage, och bärande av vapen. Vissa uppgifter, som att laga mat och sköta en generator, är i sig självklart inte terrorhandlingar. Men syftet med dem, strävan? Den som arbetar åt en en eller är en del av en organisation bidrar till det organisationen gör. Och är organisationen en terrororganisation, så är den som medvetet arbetar, engagerar sig i eller på annat sätt bidrar till denna organisation inget annat än en terrorist. Och då måste vi våga kalla dem för det. Speciellt i informativa, seriösa nyhetsinslag.

Må så vara att partiet som stoltserar med att “Vi Heter Det Vi Är” bara representerar en tjugondel av befolkningen (och att det i “Liberalerna”s fall ibland kan kännas ironiskt), resten av samhället – speciellt personer inom Public Service – måste också bita i det sura äpplet och våga säga som det är. Terrorister är terrorister. Inga vackra ord kan dölja den stanken.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll