Den ryska demokratin blev inte långlivad. Egentligen kanske den aldrig fanns till att börja med. Politikern Andrej Kozyrev har jämfört rysk demokrati med en sårbar fågel. Den är svår att fånga och när man väl håller den i handen är den ännu svårare att hålla vid liv.
Ska man peka på en dödsdag för den kanske man kan peka på presidentvalet 1996 då omfattande valfusk ledde till att den sittande presidenten Boris Jeltsin besegrade utmanaren Gennadij Ziuganov. Det jobbiga i allt det här är att den djupt korrupta och antidemokratiska Boris Jeltsin var en, i rysk kontext, proeuropeisk liberal och att Gennadij Ziuganov var en extremt anti-europeisk stalinist.
Tre år senare chockade en alkoholiserad Boris Jeltsin världen genom att dagen innan det nya millenniet berätta att han ska avgå med det kanske deppigaste politiska talet någonsin.
Jag vill be om er förlåtelse för att många av våra gemensamma drömmar inte blev uppfyllda. För att det vi trodde skulle vara enkelt visade sig vara smärtsamt svårt. Jag ber om förlåtelse för att jag inte har uppfyllt önskningarna hos de som trodde att vi i ett slag, i ett steg kunde hoppa från det gråa stelnade totalitära förflutna till en ljus rik civiliserad framtid. Jag trodde själv på detta. Vi kunde inte göra det med ett steg. Det visade sig att jag var för naiv. […] Jag har personligen känt smärtan som var och en av er har känt.
I slutet av talet meddelar Jeltsin att han lämnar över sina arbetsuppgifter till en ny generation ledare med Vladimir Putin i spetsen. Tjugotvå år senare (om mindre än två veckor från idag) är Boris Jeltsin död och Putin möter Ziuganov i ännu ett val. Något större generationsskifte blev det inte. Boris Jeltsins koalition av liberala, konservativa och proeuropeiska partier splittrades. En del slöt upp bakom Putin och styr landet än idag. Vissa andra, däribland det socialliberala partiet Yabloko, som var mindre lojala blev borttvingade från den politiska scenen. För vissa, som Boris Nemtsov, gick det så långt att de dog under mystiska omständigheter.
Vid en första anblick kan det verka som att Putin och hans parti “Enade Ryssland” har genomgått samma politiska förändring som Viktor Orban, från rätt hårda högerliberaler till auktoritära ultranationalister, men det hela är mer komplicerat än så.
På senare tid har Enade Ryssland förlorat ett antal lokalval. Deras kanske mest berömda förlust var i den fattiga östliga regionen Khabarovsk där det ultranationalistiska partiet LDPR med lokalpolitikern Sergej Furgal i spetsen har vunnit en rad jordskredssegrar och nästan utraderat Enade Ryssland. Det här hände till stor del på grund av LDPRs ekonomiska vänsterpolitik och deras landsbygdspopulism, något som vi kan se genom deras samarbeten med det ryska kommunistpartiet KPRF, som för övrigt fortfarande leds av Gennadij Ziuganov. Det ska sägas att de här partierna då och då uttalar sig kritiskt mot Putins liberala etablissemang och de har inte helt fel – mätningar visar att anhängare till Enade Ryssland är mer liberala än den ryska genomsnittsväljaren.
Men ändå – oppositionspartier vinner val! Putin blev så skrämd av guvernör Sergej Furgals popularitet att han burade in honom och skickade en ny guvernör till Khabarovsk från Moskva. Synd att de råkar vara antiliberala men det är väl ändå bra att det finns en levande opposition? Nja. De partierna som har överlevt sedan Boris Jeltsin höll det där talet vid millennieskiftet är de partierna Putin har låtit överleva. Det finns idag fyra huvudsakliga partier i Ryssland. Utöver Enade Ryssland så är det “Ett rättvist Ryssland – För sanningen”, ett på pappret socialdemokratiskt parti som ingår i Putins koalition “Helryska folkfronten” och som är helt lojalt till honom.
Sedan är det LDPR (Ryska liberaldemokratiska partiet) och KPRF (Ryska federationens kommunistparti). Det är omdiskuterat hur oppositionella dessa partier är – vanligtvis betraktas dem som mild opposition som i gengäld för att de inte kritiserar Putin tillåts ställa upp i val. Deras funktion tros vara att vara så galna att Putin verkar rimlig i jämförelse. Ziuganov är nu, 25 år efter att han blev bestulen på presidentposten, mer intresserad av att gå i hyllningsparader för Stalin än av att styra landet. LDPR är om möjligt ännu galnare. De vill annektera oerhört många länder och återinföra posten som tsar. Antagligen vill de ha deras karismatiska frontman Zhirinovskij som tsar, en man som har varit partiledare i trettio år och som först blev populär för att han lovade gratis vodka åt folket.
Det lämnar oss med en sista oppositionsfigur – ledaren för den inofficiella oppositionen, Alexej Navalnyj. Jag tror inte att jag behöver introducera honom för er mer än att han är en, i rysk kontext, liberal politiker som Putin förra året utsatte för ett mordförsök och som just nu sitter fängslad i Ryssland. Navalnyj betraktas ofta i västlig media som en rysk ultranationalist, men det är värt att komma ihåg att han är mindre nationalistisk och mer liberal än Putin vars parti redan verkar vara mer liberala än den officiella oppositionen. Navalnyj har dock, trots sin ideologi, uppmuntrat sina anhängare att taktikrösta på LDPR och KPRF. Hans medarbetare har uttalat sig om att de partierna är Putinlojala i toppen men ofta mer demokratiska längre ner i leden.
Att Rysslands liberaler är beredda att rösta på kommunister och högerextremister handlar om att de har förstått något om sitt lands politik som många europeiska liberaler har vägrat att inse. Att även om det sannolikt finns många ryssar som vill ha en fungerande demokrati så är det tveksamt om det går att trolla fram en majoritet för samarbeten med väst och helt säkert att det inte går att bygga en majoritet för liberala hjärtefrågor som HBTQ-rättigheter.
För att det ryska folket nästa gång de fångar den ska kunna hålla liv i sin ömtåliga fågel så kommer de att behöva hjälp från den Putin-tolererade parlamentariska oppositionen. Dessutom kommer vi liberaler att behöva acceptera att liberalismen och anti-nationalismen sannolikt är något vi får ge upp på för att få något som kan kallas demokrati i Ryssland.
Carl Sträng
Chefredaktör Radikalt Forum
