Maria Leissner var partiledare för Folkpartiet 1995–1997 och förbundsordförande för FPU 1983–1985. Melker Nordström har fått äran att intervjua henne.  

Hur började ditt engagemang?  

Jag började som många aktiva på kollektivtrafik och cykeldemonstrationer och gjorde utställningar om hur fantastiskt det kunde vara om man kunde riva upp asfalten och bygga gräs istället. Det var framförallt väldigt roligt. Väldigt skojigt. Just det här med att man kunde engagera sig för en samhällsförändring. Det var ett mål, att få mindre bilar i innerstaden och få fler att cykla. Sen att arbeta med att få folk att begripa hur fint det skulle bli. Ibland hade man inte heller begärt tillstånd för demonstrationerna och man blev jagad av polisen. Sen har jag sen jag var väldigt liten haft ett intresse för internationellt engagemang och att jag blev medveten om att det fanns barn som inte hade tak över huvudet, mat på bordet eller föräldrar runt 4-årsåldern när SOS barnbyar startades 1960. Då kom det en tant och knackade dörr, visade bilder och fina små hus som de byggde. Och det bär jag med mig hela livet. Sen så var jag utbytesstudent när jag var 17,18 år i USA 1974, när jag kom till Kalifornien. Gerald Ford var president och en tjej i klassen som hade broderat “Impeach Nixon” på byxorna. Annars var alla andra väldigt ointresserade av politik. Och såg världen från Kaliforniens horisont. Världen är större än Göteborg.  

Så då blev det Folkpartiet? 

Det fanns 2 st klassiska affischer på den tiden. Den ena hette rädda världen och den andra måste hetat rädda miljön. Det var ju exakt mina ämnen. Så det var första anledningen. Sen så hade jag träffat FPU:are på mitt landställe. Så jag visste om ungefär hur snacket gick och varför man engagerade sig. Sen så sommaren 1972 drog de ut sina kompisar till midsommarfirande och då såg jag Peter Örn för första gången. Inte bara Peter, det var en rad jättehärliga personer. Vissa har gått vidare och andra har ett fortsatt engagemang i L. Jag har fortfarande kontakt med flera av dem. Men de var helt inne i det här om falangstriderna. De var Gahrtonister. Så jag räknades direkt som Gahrtonist när jag kom in. Så då blev jag meddragen av en klasskompis till ett FPU möte. Men det var en bedrövlig stämning. Medans Gahrtonisterna skojade och hade det roligt. Mysiga människor. Men då satt de i Göteborg som var för Leijonborg helt krossande. Jag var den enda nya medlemmen. De kunde inte hantera denna vänstervåg. Men det gick att göra det i norra och södra delarna där man identifierade som vänster. 
Då jag var den enda nya blev jag direkt suppleant för DS och senare DO för exakt samma anledning. Var liksom ingen annan som ville. Men jag tyckte det var väldigt skoj. Jag hjälpte då till att svänga Göteborg till den vänstra liberala sidan. Så jag blev invald då 1977 i förbundsstyrelsen och sen vice 1981 under Peter Örns tid. Jag fick sen ett samtal av Peter Örn om jag ville bli hans förbundssekreterare och det ville jag såklart. Och att jobba med Peter var fantastiskt. Så jag var hans förbundssekreterare under 2 år.

Hur var tankarna kring att söka till förbundsordförande och hur var den tiden?  

Jag hade tänkt att jag skulle tillbaka då jag hade sökt och kommit in på UD. Det hette då aspirantutbildningen. Men då blev jag övertalad att istället ställa upp som ordförande efter Peter. Att efterträda Peter. Då gjorde jag det. När jag var ordförande 83–85 så var det såklart så att det var ett riksdagsval 1985 och Bengt Westerberg blev vald. Vi försökte bekämpa det med näbbar och klor. Vi drev Jan Molin istället som ordförande.  

Hur var det att sitta när Ola Ullsten var statsminister? 

 Det var så ofantligt roligt. Vi var så stolta och det var mycket som gjordes. Våra opinionssiffror kunde vara så höga som 18, 19%.  

Hur kunde man hitta rätt till FPU utan Google?  

Man pratade med vänner och hörde runt med människor. Man satte upp affischer. När det var något riktigt stort annonserade man i tidningen.  

Melker Nordström, skribent