Regeringen är i startgroparna för att lägga fram ett förslag till en samtyckeslagstiftning som ska ersätta nuvarande sexualbrottslag. Förslaget har, i sin nuvarande formulering, fått kritik av lagrådet då de menar att lagförslaget i sig inte skulle leda till fler fällande domar än nuvarande lagstiftning. Det är rimligt att följa lagrådets synpunkter i frågan och omvärdera hur lagtexten rent explicit bör vara formulerad. Men i sak är denna omformulering en viktig förändring. För att, trots att vägen till att få fler fällande domar är tillägg såsom oaktsamhetsrekvisit och tvångsrekvisit där uppsåt och vårdslöshet även blir delar av bedömningen, så är samtyckesformuleringen en nödvändig förändring i sig.

Eftersom samtyckesformuleringen i sig markerar att för att ha sex behövs det finnas samtycke, om det inte finns samtycke under den sexuella akten är det ett sexuellt övergrepp. Så fort någon inkräktar på den kroppsliga integriteten och övertramp sker är det inte längre sex, utan övergrepp. För att det är när hänsyn till en annan persons rätt att bestämma över sin egen kropp, det vill säga; sin kroppsliga integritet, inte tas som sexakten övergår i ett sexuellt övergrepp.

Rent intuitivt förstår de flesta att det är såhär det ser ut, och att sex inte ska genomföras utan samtycke. De vet med sig att om man försöker ha sex med någon som uppvisar passivitet bör man sluta, stanna upp och undra hur situationen känns. Inte chansa på att frånvaron av nej implicit betyder ja. För det gör det inte. Så länge att ja inte artikulerats, explicit eller implicit så finns det inget samtycke och då är det heller ingen okej sexuell situation. Utan en tvångssituation där du har orsakat någon annans kroppsliga ofrihet.

Trots denna utbredda självklarhet verkar det tyvärr inte som att denna uppfattning är speciellt väl cementerad inom statsapparaten. Där de som blivit utsatta för övergrepp gång på gång misstänkliggörs, ifrågasätts och blir direkt illa behandlade av berörda myndighetsutövare. Eftersom den förlegade bilden av att sexuella övergrepp enbart sker ifall offret visar upp aktivt motstånd eller när förövaren är våldsam tycks prägla både poliskåren och domstolsväsendet. Vilket i sig visar på en enorm kunskapsbrist kring sexualbrottsmål bland berörd personal.

En kunskapsbrist som ofta också orsakar både bristfälliga förundersökningar och förarbeten, samt domstolsförfaranden. Där offer inte får en objektivt rättvis bedömning på grund av att de inte blir tagna på allvar samt blir misstänkliggjorda och ständigt ifrågasatta. Där berörd personal inte inhämtar tillräckligt med bevis eller insikter om händelseförloppet eftersom de inte tar situationen på allvar. För att våldtäkten inte ser ut som den stereotypa bilden – där offret blir våldsamt och i affekt skriker, gör motstånd och klargör sitt nej tydligt. Utan istället handlar om situationer där offret reagerar med stelhet, passivitet och tvetydiga rörelser. Där avsaknaden av samtycke uppvisas, men utan affektivt motstånd. För det är så verkligheten ser ut. Men, på grund av de förutfattade meningar samt avsaknaden av markering så bedöms de inte så utan de blir istället orättvist behandlade och bedömda på osakliga grunder.

Därför är det ytterst viktigt att låta lagtexten spegla verkligheten. För att säkerställa att den allmänna verkliga bilden även infinner sig hos rättsväsendets personal, och då också se till att även dessa domar blir rättvist och sakligt omhändertagna och bedömda. För att se till att den kroppsliga integriteten inte tummas på samt för att säkerställa att ens sexuella frihet inte ska orsaka någon annans sexuella ofrihet.

Eftersom, rätt faktiskt ska vara rätt. Även när det kommer till sex och samtycke.

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat